"De (amerikanerna) gjorde sig av med Saddam Hussein för att han begick övergrepp, men vem kommer att göra sig av Bush och Rumsfeld för att ha orsakat det här?" Den frågan ställer en arabisk tidningsman efter avslöjandet av amerikanernas systematiska tortyr av fångar i Irak.
Det enkla svaret på frågan är förstås det amerikanska folket, som i höst har chansen att rösta bort en president som lett in Förenta staterna i ett militärt äventyr med dunkla, outtalade motiv och stora politiska risker, och som nu också följdriktigt uppenbarats som ett moraliskt moras. Men även om det går så, kommer det att ta lång tid för Amerika att tvätta bort skammen.
Den arabiske chefredaktörens sätt att formulera sin fråga säger egentligen det mesta om hur illa det gått för amerikanerna i Irak: Namnet George W Bush - den som "befriare" poserande imperialisten, som lyckades lura så många med sitt tal om att han skulle införa demokrati i Irak och på kuppen i resten av Mellanöstern - nämns i samma andetag som tyrannen Saddam Hussein. Bush är naturligtvis ingen Saddam, men tortyren och övergreppen för inte heller tankarna till demokratisk befrielse.
I går meddelade den amerikanska militären att minst sex officerare kommer att straffas för övergreppen. Deras karriärer sägs vara över. Men samtidigt säger den amerikanske försvarsstabschefen att han inte kan garantera att övergreppen inte är systematiska. Det är i själva verket uppenbart att de just är systematiska.
Det handlar inte om enskilda soldater som spårat ur. De bilder som chockar och äcklar en hel värld säger något väsentligt om den stora "bilden" i Irak, om hur amerikanerna -- och i viss utsträckning möjligen också andra deltagare i ockupationsmakten -- ser på irakierna.
Den ockupationssoldat som urinerar på den irakiske fången representerar "blott" det extrema uttrycket för en allmän hållning hos ockupationsmakten, för det nedlåtande, kolonialistiska synsättet på den befolkning som man tagit i sitt våld. Det är i detta perspektiv som övergreppen skall betraktas: De kastar det rätta ljuset på ett imperialistiskt projekt som alltför länge kunnat framträda maskerat till "frihetsrörelse".
Alltför länge har hänvisningar till Saddam tillåtits ta udden av den rättmätiga reaktionen på amerikanernas illdåd. Under flera veckor har den amerikanska marinkåren bombarderat staden Falluja i -- som det presenterats i all världens (undantaget arab- världens) medier -- sin kamp mot "Saddamtrogna" sunnimuslimer. Ingen rättänkande människa kan känna sympati med "Saddamtrogna" element, alltså rycker vi på axlarna åt att amerikanerna mördat hundratals människor vars "brott" är att de vill få slut på den förnedrande ockupationen av sitt land. Och hur många oskyldiga civila har inte fått sätta livet till i anstormningen mot Falluja?
Amerikanerna urinerar inte bara på enskilda fångar som de behagar att tortera - de är i färd med att förnedra ett helt folk. De amerikanska aggressionshandlingarna har den senaste tiden blivit så provocerande att fyra irakiska ministrar i det av amerikanerna själva tillsatta "styrande" rådet avgått i protest. Tjänstemän och soldater som tjänat ockupanterna deserterar i hundratal från sina poster.
Det amerikanska beteende som vi nu fått upp ögonen för är egentligen inte så förvånande, om man tänker på hur det efter 11 september närmast blivit en folksport i Amerika att förnedra araber och muslimer. Pratshoware som David Letterman och Jay Leno, som också svenska tevetittare har tillgång till, har till exempel satt i system att göra sig lustiga över araber.
Och dessa två är säkert inte värst. Den trista sanningen är helt enkelt att Amerika hanterar sitt 11 september-trauma genom att förnedra araber. Det var vad Irakkriget ytterst handlade om. Det är vad alla nu borde kunna se.