I lördags dödade Israel den nye Hamasledaren Abd al-Aziz al Rantissi. På söndagen hotade Israel att döda också al-Rantissis efterträdare.
Hamas militanta gren hotade å sin sida med en "hundrafaldig vedergällning" och alla Hamas stridande celler uppmanades hålla högsta beredskap för att genomföra den.
Israels mord på al-Rantissi är en illgärning som under helgen fördömts av i stort sett hela världen. Dock inte av USA vilket knappast är förvånande med tanke på hur nära till hands det låg för president Bushs att ta till vapen och attackera Irak.
Det finns ingen anledning att ömka Hamas och dess företrädare. De försätter sig ständigt i ett farligt läge, i och med de självmordsattacker och andra våldsamheter de regisserar. Deras dåd är fruktansvärda och deras händer obeskrivligt blodsbesudlade.
Israel har legitim rätt att slå vakt om sitt land och säkerheten där. Men frågan är hur och med vilka metoder.
Morden på två uppsatta Hamasledare, schejk Yassin för någon månad sedan och nu al-Rantissi, är inget annat än ett led i ett systematiskt fredssabotage. Morden, de som skett och de Israel hotar att utföra, sopar undan varje uns av vilja till konstruktiva fredsförhandlingar från palestiniernas sida. Det vill säga den gnutta intresse för fredsförhandlingar som funnits sedan Israel svarat på självmordsdåden genom att använda sin överlägsna vapenmakt till att varje gång ge mångdubbelt igen.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan och utrikesministern i EU:s ordförandeland, Irland, Brian Cowan, framhöll under den gångna helgen att mordet på al-Rantissi var ett "utomrättsligt dödande i strid med folkrätten". Med viss variation har samma sorts fördömanden kommit från en rad länder och världsorganisationer. Till och med Australien som vanligtvis stöder Israel har fördömt mordet på al-Rantissi.
Med vad som ser ut som systematiskt söndersmulande av varje chans till lösning i Mellanösternkrisen riskerar Israel att bli mer och mer isolerat. Det blir allt svårare för gamla vänner och bundsförvanter att stå upp till försvar för Israels metoder att hävda sin rätt till sitt land.
Kvar som orubbligt stöd blir då Förenta Staterna och dess president George W Bush. Men det stödet kan försvagas märkbart i höst om Bush förlorar presidentvalet och ersätts av demokraternas populäre presidentkandidat, John Kerry, som åtminstone fram till nu framstått som något av en fredsduva i jämförelse med Bush.
USA:s till synes villkorslösa stöd till Israel och premiärminister Ariel Sharon är en faktor av stor betydelse i konflikten mellan Israel och palestinierna. Utan det amerikanska stödet skulle det vara omöjligt för Sharon att agera så totalt utan hänsyn till folkrätt och till vad mänsklig anständighet kräver.
En fredlig lösning på den ändlösa konflikten i Mellanöstern tycks mer avlägsen än på mycket länge. Dagar, veckor, månader blir till år och hela tiden pågår dödandet. Offren för palestiniernas självmordsattentat är oftast civila, ibland barn och ungdomar. Israels offer har understundom varit invånare i palestinska läger. Det är de svagastes, de mest utsattas blod som flyter på hela tiden nya "krigsskådeplatser".
Mellanösternkonflikten hör till de världsproblem som mycket väl skulle kunna lösas av ett kraftfullt FN med de stora vetorättsländerna eniga bakom sig. Men så ser inte verkligheten ut i dag. FN är inte tillräckligt kraftfullt och vetorättsländerna kan inte enas vare sig det gäller Mellanöstern, Irak eller Afghanistan. Detta är en stor tragedi.