Integrationsmisslyckandet i Sverige beror varken på invandrarna själva, eller att svenskarna är rasister. I stället handlar det om ett systemfel.
Det är en av slutsatserna i Maciej Zarembas artikelserie ?I väntan på Sverige" (finns att läsa på www.dn.se).
Systemfelet ligger inbyggt i den stora apparat som skapats just för integrationen. Zaremba beskriver negativa förväntningar och ett stigmatiserande bemötande som är häpnadsväckande.
Han jämför med hur Socialdemokratin på 1940-talet mötte Alva Myrdals idéer om stödet till behövande. Myrdal ville ge allt stöd in natura - tvål, kläder och vitaminer - eftersom hon ansåg att de fattiga inte kunde avgöra sina egna behov, och alltså inte borde få pengar. Partiet sade nej, eftersom modellen ansågs stigmatiserande och otidsenlig, och dessutom byråkratikrävande.
Men flyktingar i Sverige på 2000-talet bemöts just så stigmatiserande. Trots att närmare 190 000 kronor är avsatta för varje flyktings integration, och att myndigheter som arbetsförmedlingen, länsstyrelserna och migrationsverket är delansvariga för integrationen, så sker den största maktutövningen på kommunernas socialkontor. Det är socialtjänsten som sitter på flyktingens försörjningspeng, och socialtjänstemän ska till skillnad från integrationshandläggare i många andra länder bedöma flyktingens behov.
Då uppstår horribla situationer som Zaremba ger exempel på. En tandläkare från Irak får gå en kurs och lära sig att det är nyttigt med skogspromenader, trots en skriande tandläkarbrist i Norrland. Kliniker i Norrland flyger under tiden in tandläkare från Polen.
En snickare sitter på jobbtorget men tittar aldrig på skärmen, eftersom han inte kan läsa. Det vet de på socialkontoret, men han ska sitta där två timmar om dagen för att få sitt bidrag.
Zaremba ger exempel på invandrare som tvingas gå kurser de inte förstår, eller nekas kurser som skulle ge dem jobb - och det är socialkontoren som bestämmer.
Kanske är det inte konstigt. Socialkontoren jobbar ju annars med utsatta människor i stort behov av hjälp: Personer som behöver försörjningsstöd, missbrukare som behöver hjälp att sluta supa eller knarka, ungdomsbrottslingar som ännu inte är straffmyndiga, barn som far illa och behöver omhändertas. Kanske utvecklas det en omhändertagande och förmyndaraktig kultur på socialkontoren, kanske är det till och med en förutsättning för att kunna hantera det nyss uppräknade.
Men det är olyckligt att en sådan kultur är det första som möter människor som sökt sig till Sverige. Negativa förväntningar blir lätt till självuppfyllande profetior, och det verkar vara vad som ofta händer när invandrare möter social-Sverige.
Alla, men framförallt politiker och tjänstemän som arbetar med integration, borde läsa Zarembas artikelserie. Kanske skulle vi då höra färre beskyllningar om invandrare som inte anstränger sig och svenskar som är rasister. En diskussion om systemfelen i integrationsapparaten vore mer konstruktivt.