"Tankar om politik" (Ersatz förlag) kallar den förre socialdemokratiske skol- och kulturministern sitt verk. 140 sidor gles text med breda marginaler.
Bengt Göransson anser att politiken har förflackats. Politikerna sysslar inte längre med att bygga ett samhälle, utan hålla sig väl med skattebetalarna. Och medborgarna har låtit sig reduceras till just skattebetalare:
"Medborgaren har ett ansvar för sin del av samhället medan skattebetalaren i första hand ses som en köpare av nyttigheter som tillhandahålles av samhällsapparaten. Skattebetalarens fokus är den egna personen, medborgarens perspektiv måste omfatta alla."
När jag följer den gryende valdebatten i medierna är jag benägen att hålla med. Så mycket siffror och så lite visioner.
Detta fokus får enligt Göransson konsekvenser:
"Skattebetalarna är visserligen det största av alla kollektiv med det har svagheten att de som ingår i det inte har något annat gemensamt än oviljan att betala skatt. (...) När en regering med skattesänkandet som huvudsträvan når ned till en nivå där man inte kan sänka skatten ytterligare finns ingenting kvar som kan ena och forma gemensamma projekt."
Med detta resonemang som utgångspunkt angriper han de marknadsanpassade metoder som offentlig förvaltning använder för att hålla kostnaderna nere, till exempel "köp-sälj". Här haltar dock hans tankegång. Han har rätt i att politikens viktigaste uppgift är att bygga ett samhälle och att vi som lever i det ska ta ansvar som medborgare. Det hindrar inte att vi utvecklar metoder som hushåller med de gemensamma pengarna.
I sin bok analyserar Göransson en rad av politikens honnörsord. Ett av dem är rättvisa, som ju förefaller vara en rimlig vägvisare i politiken. Men Göransson beklagar att socialdemokraterna bytt ordet solidaritet mot rättvisa:
"Solidariteten är ömsesidig, alla behöver den, inte bara du som har det dåligt ställt. (...) Rättvisan är ofta mekanisk, som när barn får exakt lika mycket saft i sina glas."
Som gammal kulturminister för författaren också ett resonemang om konstens frihet och konstnärens ansvar. Bland annat analyserar han efterspelet till Anna Odells konstverk, där hon spelade psykiskt sjuk och togs om hand på en psykiatrisk klinik. Hon åtalades och dömdes till böter för oredligt förfarande. Göransson godtar både verk och dom:
"Konsten måste vara fri, obunden av alla lojaliteter. (...) Det får å andra sidan inte innebära att konstnären ska kunna gå fri från de konsekvenser hans eller hennes handlingar leder till. De som menar att konsten alltid ska gå fri från ingripanden och åtgärder medverkar i själva verket till att marginalisera konsten."
Ta en paus från valrörelsens upphetsade tonfall och sitt ned en stund med Bengt Göransson. Det är välgörande.