I augusti går något av en epok i graven. Då är Björn Erikssons tid som landshövding i Östergötland till ända. Vem som efterträder honom är en oerhört spännande fråga - som ingen verkar vilja spekulera öppet i. Varför?
Som Corren skrev i går har det hänt i andra län att politiker åkt till Stockholm för att "lobba" för sin favorit till landshövdingposten. Men det verkar ingen av Linköpings ledande politiker ha för avsikt att göra
Kommunstyrelsens ordförande, Paul Lindvall (M), vill ha en lika engagerad person som Björn Eriksson och gärna en kvinna. Men han vill inte nämna några namn. Det vill inte heller kommunalrådet Lena Micko göra. Om man gör det, påstår hon, kan man vara säker på att det inte blir den personen.
På ett sätt är det märkligt att politikerna inte öppet vill redovisa sina åsikter om vem som ska bli statens högsta höna eller tupp i deras län. Deras vägar kommer att korsas på många olika sätt och goda relationer mellan landshövding och politiker är a och o för länet, kommunerna och landstinget.
På ett annat sätt är det logiskt att politiker som Lindvall och Micko undviker spekulationer om Björn Erikssons efterträdare. Tillsättningen av landshövdingar är, till skillnad från utnämningen av generaldirektörer och andra höga chefer inom staten nuförtiden, en sluten process. Och utan insyn är möjligheterna att påverka små och spekulationer därför inte till någon större nytta.
Dessutom blir relationen med den tillträdande landshövdingen sannolikt mindre komplicerad om man som politiker inte drivit kampanj för någon helt annan.
Men trots att politikerna inte vill nämna namn florerar det ändå ett antal namnförslag: Kommunals ordförande Ylva Thörn, Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist (S), EU-parlamentarikern Lena Ek (C) och högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg (FP).
Av dem har alla utom Lars Leijonborg koppling till Östergötland. Om det är en nackdel eller fördel råder det delade meningar om. Som Björn Eriksson själv påpekar i Corren (28/4) är det inte bra om man är alltför profilerad i sitt län, då blir man lätt placerad i ett fack. Å andra sidan är det bra att kunna det län man ska företräda och leda redan när man tillräder.
När regeringen utser landshövdingar blir det oftast erfarna riksdagspolitiker i 50-årsåldern. Något man givetvis kan ha synpunkter på. Utnämningen fungerar i praktiken som en belöning för lång och trogen tjänst i partierna, riksdag och regering. Av de sex landshövdingar som utsågs förra året var fem kvinnor och det är många som i likhet med Paul Lindvall tycker att det är dags för en kvinna även i Östergötland. Och varför inte?
Men vilken kvinna som helst duger inte. Eller, med andra ord: Att det blir en kvinna är inte ett överordnat mål. Det är i stället att den tillträdande landshövdingen kan leda och företräda Östergötland på ett bra sätt och - inte minst - brinner för att göra det. Om personen i fråga råkar vara kvinna är det i så fall en bonus.