Feministiskt initiativ vill gå till val på två av vänsterpartiets profilfrågor: sex timmars arbetsdag och en helt individualiserad föräldraförsäkring, rapporterade Svenska Dagbladet igår.
Punkterna ingår i en samling med förslag till "prioriterade politiska krav" som Fi:s styrelse nyligen skickat ut på remiss till föreningens medlemmar. Hittills har ingen velat avslöja hela programmet för medierna, men det verkar ändå uppenbart att Fi planerar att konkurrera med vänsterpartiet om väljarna.
Förvånande? Egentligen inte.
Med personer som Gudrun Schyman och Ebba Witt-Brattström i spetsen hade föreningen knappast kunnat föra fram något annat än ett vänsterfeministiskt perspektiv.
Svenska Dagbladets avslöjande bekräftar i själva verket precis det som Corren redan tidigare har påpekat på ledarplats: att Fi är ett större hot mot socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet än mot de borgerliga partierna.
Men även om de borgerliga partierna inte behöver hysa någon överdriven oro för Fi som parti gör de ett misstag om de avfärdar Fi:s väljare. För missnöjet som nu är på väg att kanaliseras via Fi är påtagligt.
Många kvinnor, inte minst de som arbetar inom de kvinnodominerade yrkena i den offentliga sektorn, känner en djup frustration över de hinder som bristen på jämställdhet skapar i arbetslivet och i vardagen.
Feministiskt initiativ kan vinna en hel del väljare bara genom att visa att de sätter jämställdheten högt på den politiska agendan.
Frågan är: vad gör borgerligheten?
Än så länge har partierna inte visat upp någon enad front i jämställdhetspolitiken.
Folkpartiet talar gärna om liberal feminism. Centerpartiet vill föra fram en "centerfeminism" i den politiska mitten. Moderaterna kallar sig ännu inte för ett feministiskt parti -- men annonserar på sin sajt att det nu pågår "en intern idédebatt om ett liberalfeministiskt förhållningssätt". Och kristdemokraterna väljer att använda sig av andra begrepp, som "lika möjligheter".
Visserligen finns det en stor spännvidd såväl mellan som inom de borgerliga partierna i vissa frågor. När det gäller till exempel föräldraförsäkringen och barnomsorgen kan det bli problematiskt att ena alliansen.
Men redan nu kunde partierna gott lägga mer krut på att förklara, i konkreta ordalag, hur den borgerliga politiken kan gynna jämställdheten. Till exempel genom att tala om hur, och varför, privata alternativ i omsorgen kan ge bättre arbetsvillkor och högre löner för de kvinnodominerade yrkesgrupperna i den offentliga sektorn.
Den borgerliga alliansen har mycket att vinna på att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. Visa väljarna att borgerligheten erbjuder bättre lösningar än vänsterfeministerna!