Trots att glappet mellan oppositionen och regeringen minskar är Sifos aprilmätning ändå en tydlig tumme ned för de borgerliga partierna, och inte minst för moderaterna.
En av de största väljargrupperna - pensionärerna - ger underbetyg till regeringens politik, som ju premierar de som arbetar genom jobbskatteavdraget; en skattesänkning som dem med yrkesliv och karriär bakom in sig inte får ta del av. Jobbskatteavdraget jämställs därför ofta med en straffskatt för pensionärer.
Att de äldre väljarna är uppretade framgår alltså av Sifos senaste mätning, där regeringens supporterklubb bland pensionärerna blir allt mer decimerad. Värst är tappet för moderaterna, som jämfört med marsmätningen minskar med fem procentenheter - från 28 till 23 procent.
Jobbskatteavdraget är förstås en viktig förklaring till raset. Förra veckan presenterades det tredje steget i reformen (DN Debatt 10/4), något som förmodligen har retat upp äldre väljare ytterligare. En annan trolig förklaring är utförsäljningen av Apoteket, något som pensionärernas olika intresseorganisationer har motsatt sig.
Arbetslinjen är och bör förbli kärnan i regeringens politik. Det ska löna sig att arbeta och ett undantag från den principen riskerar att urholka den. Samtidigt är det viktigt att ta pensionärernas vrede på allvar. Det sjunkande stödet för regeringen får därför inte negligeras, utan ska tas för vad det är: En larmsignal.
Att de äldre väljarna fortfarande ser jobbskatteavdraget som en straffskatt tyder på att regeringen har misslyckats med kommunikationen. Den här gången med en av de största och kanske viktigaste väljargrupperna.
Bristande kommunikation har regeringen - rättmätigt - kritiserats för tidigare. Nu ser det alltså ut som att även kommunikationen med pensionärerna har fallerat. Att fler jobbar och betalar skatt är en grundförutsättning för god kvalitet och omsorg, områden som i allra högsta grad berör äldre. Varför betonas inte detta samband tydligare?
Den borgerliga regeringen har en ambitiös äldrepolitik, där individen står i centrum. Målet är att äldre ska kunna leva ett aktivt liv, att de ska ha inflytande över sin vardag och i samhället. Åldrandet ska vara tryggt och tillgången till vård och omsorg god.
En fritt-valreform är i vardande, stöd till att bygga fler platser inom särskilt boende - bristen på sådana platser är stor i dag- har beviljats, stimulansbidrag till kommuner och landsting har införts och det satsas på forskning.
Allt detta har allianspartierna gjort under de första ett och ett halvt åren vid makten. Förvisso är det åtgärder vars effekter kommer att kunna skönjas först framöver. Men besluten är fattade och borde framhållas tydligare än vad som görs i dag.
Frågan är därför om inte regeringens tystnad är en lika viktig förklaring till pensionärernas vrede som jobbskatteavdraget. Och det enda sättet att visa att den här vreden tas på allvar är att bryta tystnaden.