Det är omdanande tider inom borgerligheten. Det är inte bara inom partierna som nya kostymer tas av och slängs på. Även inom ungdomsförbunden kan man hitta överraskaningar. Vem kunde tro att centerns ungdomsförbund, Cuf, skulle komma att framträda som drivhuset för idépolitik inom centerrörelsen?
Men det är de. På den stämma de avhåller i dagarna vill man avskaffa statlig skatt för att i stället införa platt skatt, ett av de mest intressanta förslagen inom internationell skattedebatt.
1994 blev vårt grannland Estland först i världen med att introducera en platt skatt. Det är, mycket enkelt, en proportionell bolags- och inkomstskatt. Progressiviteten är slopad. En efter en följde fler andra östeuropeiska länder efter, och i dagsläget har åtta länder i Europa infört en platt skatt.
Och det har visat sig fungera. De östeuropeiska ekonomierna tuffar friskt på, i bjärt kontrast till Västeuropas till synes obotliga trögrörlighet. Flera faktorer spelar förstås in i framgången, men det finns i alla fall inget som tyder på att platt skatt inte skulle fungera.
Principen att alla betalar en och samma procentsats i skatt har kritiserats för att den skulle drabba de lågavlönade. Men detta undviks enkelt genom att en tröskel införs. Den platta skatten inträder först efter den brytpunkt i inkomstnivån som befinns skälig för skydda de mindre bemedlade.
Vidare går avskaffandet av progressiviteten naturligen hand i hand med en serie reformer i vilka avdragsmöjligheter och allehanda kryphålsjakter omöjliggörs. Denna förenkling bidrar rimligen till att skattebetalarna avstår från skatteplanering. Är systemet lättförståeligt och upplevs som rimligt kommer det sociala trycket på skatteplanerare/smitare vara väsentligt hårdare än i dag, vilket i sig kommer öka skatteuppbörden.
Speciellt stark blir denna effekt i de övre inkomstskikten, alltså hos dem som i dag drabbas av progressiviteten och samtidigt har en mängd avancerade möjligheter att undanhålla staten pengar. Dessa personer kommer finna det väsentligt mindre motiverat att besvära sig med skatteplanering, varför skatteintäkterna från dem inte behöver förändras dramatiskt.
Men frågan blir förstås, kommer skatteintäkterna likväl att räcka till? Det beror förstås var man lägger brytpunkt och skattesats, och vad för slags välfärdsstat man vill ha. Varje land får ju göra dessa avvägningar självt. Och så den filosofiska frågan: är det rättvist? Är det inte så att rika skall betala mer än andra, av ren princip?
Enligt Skattebetalarnas förening har idén om proportionell skatt stöd hos två tredjedelar av befolkningen. Sådana undersökningar skall förstås tas med en nypa salt. En mer grundlig debatt i frågan har ju inte förts i Sverige.
Men då är det väl dags? I takt med att förslaget får fotfäste i andra länder kommer det bli högaktuellt även här. Cuf gör debatten en stor tjänst. Låt oss se på förslaget med friska ögon, utan fördomar och gamla reflexer.