Vattenmassorna sjunker undan i södra Östergötland, där det föll över hundra millimeter regn på tolv timmar häromdagen.
I Corren (28/6) berättades om familjen Frejd i Österbymo. Deras hus var ett av tjugotalet i Ydre som svämmades över. På Correns förstasida sågs sonen Oskar prova sin gummibåt i den enorma vattenpöl som hade bildats på tomten.
Trots att vattnet håller på att rinna bort var det i går fortsatt stora problem i de drabbade områdena.
Tågtrafiken mellan Mjölby och Nässjö stod still, vägar var avstängda och dammar övervakades på grund av risken för att brista.
Under de senaste åren har vädret blivit mer och mer extremt.
Det har slagits värme- och köldrekord. Snöyra och skyfall har skapat kaos i bil-, tåg- och flygtrafiken. Stormarna Gudrun och Per ödelade södra Sveriges skogar och orsakade långvariga telefon- och elavbrott.
Samtidigt har klimathotet hamnat i topp på den politiska dagordningen.
Utsläppen av växthusgaser och hur de ska minskas för att stoppa den globala uppvärmningen är den hetaste politiska frågan just nu.
Till och med USA har börjat inse att det är dags att bli konkreta. För några veckor sedan meddelade president Bush att USA kan tänka sig att delta i en internationell överenskommelse när Kyotoprotokollet löper ut 2012.
Även om det är för tidigt att sätta likhetstecken mellan global uppvärmning och det extremare vädret är de båda viktiga att ha med i diskussionen om den svenska krisberedskapen.
De senaste årens oväder har blottlagt stora brister.
Och det är inte rimligt att en storm kan slå ut el- och telenätet i flera veckors tid, som det gjorde på landsbygden när Gudrun svepte över Sverige.
Lika orimligt är det att delar av tågnätet står stilla i flera dagar på grund av översvämningar och snökaos. Eller att röjningen av stormfällda träd och snö på spåren går så långsamt.
Det är inte heller rimligt att vägar dukar under för vattenmassor och tjällossning, vilket är vanligt.
Det allt extremare vädret borde ha lett till insikt om att krisberedskapen inte håller måttet.
Eftersom uppvärmningen av jorden spås leda till ett ännu extremare klimat borde denna insikt användas konstruktivt - till att försöka förbättra beredskapen.
Men trots att det efter stormen Gudrun konstaterades att nedgrävna el- och teleledningar hade kunnat mildra följderna är ledningar under jord fortfarande ovanliga. Och trots upprepade regnoväder på 2000-talet står banvallarna fortfarande inte pall för häftiga skyfall.
Det är dags att börja ta det dramatiska vädret och dess konsekvenser på allvar.
Staten har ett otvivelaktigt ansvar för att myndigheter som Vägverket och Banverket satsar på infrastruktur av god kvalitet.
Men staten har även ett ansvar för att de företag - ofta i monopolställning - som säljer tågresor, el, telekommunikation och andra tjänster som behövs i ett fungerande samhälle drar sitt strå till stacken.
För att Sverige ska stå bättre rustat inför vädrets makter måste staten börja sätta press på dem.