Det var sista november som industrin klev ut i avtalslöst tillstånd. Då hade arbetsgivarna motvilligt accepterat medlarnas bud på 2,6-procentiga löneökningar över 13 månader, men facken sade nej. Sedan dess har de redan mörka ekonomiska prognoserna blivit ännu dystrare: LO-ekonomerna reviderar ned sin prognos över tillväxten nästa år från 3,0 till 1,3 procent, och SCB rapporterar att orderingången till industrin, i synnerhet exportindustrin, faller.
Läge alltså för riktigt modesta löneökningar, men under hot om konflikt pressade facken fram löneökningar på 3,0 procent under 14 månader. "Den näst högsta lönenivån inom industriavtalets historia", myste IF Metalls Stefan Löfven nöjt och förklarade att "vår bedömning" är att "jobben inte äventyras".
Tajmingen och omdömet kunde knappast vara sämre. Mycket talar nu för att fler industrianställda än nödvändigt förlorar jobbet det närmaste året. Det är Stefan Löfven och de andra fackliga ledarna som bär ansvaret. Men industriarbetarna som blir arbetslösa kanske ska trösta sig med det "solidariska" i att kollegorna som får stanna på arbetsplatsen fick ett fint lönelyft?
Stefan Löfven blir för övrigt ofrivilligt tragikomisk när han riktar pekpinnen mot LO-kamraterna och säger att industriavtalet måste vara normerande, att det inte får bli "någon annans golv". Han har så rätt i sak, men IF Metall och övriga industrifack har inte direkt föregått med gott exempel när det gäller rimliga och realistiska lönekrav. Om industrifacken kräver lönelyft som med största sannolikhet leder till uppsägningar, varför ska Kommunal hålla igen? Deras medlemmar kommer inte att märka av någon kris förrän kommunernas och landstingens skatteintäkter börjar sina.
Pedagogik är svårt, men industrifacken borde kunna prestera bättre än så här.