Visst fanns undantag: En del barn gick i musikklass eller på Waldorfskolor och en liten klick vars föräldrar kunde betala avgiften gick på Lundsberg. Men för att få byta från den närmaste kommunala skolan till en annan krävdes särskilda skäl, som svår mobbning.
Det fria skolvalet uppfattas ofta felaktigt som att bara handla om friskolor. Så är det inte. Barn och föräldrar väljer just fritt, bland både kommunala och fristående skolor. Den som inte väljer skolplaceras fortfarande enligt närhetsprincipen.
Men det fria skolvalet är under attack. Många debattörer skyller de växande klyftorna och den minskande likvärdigheten mellan skolor på det fria skolvalet. I tisdags kördes regeringen över av oppositionen i utbildningsutskottet. En V-motion om att utvärdera och föreslå förändringar av det fria skolvalet samt kommunaliseringen och friskolornas etablering fick stöd av V, S, MP och SD.
Men att åtgärda skolans problem med att avskaffa det fria skolvalet är som att bota fotsvamp med att hugga av foten. För det första har decennier av felaktig skolpolitik bäddat just för växande klyftor. Pedagogiska trender som avskaffad katederundervisning och elevens eget "forskande" passar utmärkt för motiverade elever från akademikerhem, men lyfter inte eleverna utan studietradition ett dugg.
För det andra finns boendesegregationen kvar, även om det fria skolvalet avskaffas. Skillnaden blir att elever som enligt närhetsprincipen hör till en lågpresterande skola inte kan byta. Det är just det som motståndarna till det fria skolvalet är ute efter - de vill tvinga duktiga och ambitiösa elever i problemområden att agera "lokomotiv" åt mindre duktiga och ambitiösa klasskamrater på problemskolor. Den gamla vänsterinställningen att de duktiga alltid klarar sig, hur understimulerade och nedtryckta de än blir, är uppenbar.
För det tredje finns det starka ideologiska skäl för att låta elever välja skola fritt. Barn är inte verktyg i händerna på sociala ingenjörer som vill skapa det perfekta samhället. Barn ska få bästa möjliga utbildning, och barnen själva tillsammans med föräldrarna vet mycket bättre än politiker och byråkrater på vilken skola de får det.
Det finns bättre sätt att slåss mot kunskapsklyftorna. Ett är att se över de pedagogiska metoderna, så att de inte förstärker skillnader i studietradition. Ett annat att helt enkelt lägga ned de skolor som presterar allra sämst och låta eleverna börja på bättre fungerande skolor.
Den som ändå vill avskaffa det fria skolvalet bör ställa sig själv en samvetsfråga: Med tanke på boendesegregationen kan helt likvärdiga elevgrupper bara uppnås genom att bussa elever fram och tillbaka mellan stadsdelar. Vad skulle du säga om ditt barn placerades på skolan med det sämsta ryktet och den sämsta betygsstatistiken?