I fredags avgick den moderate riksdagsmannen Carl-Axel Johansson i protest mot sitt parti. Det är ett varningstecken som den moderata ledningen inte kan nonchalera.
Johanssons avhopp är en signal om att det finns fallgropar för den moderata taktiken inför valet 2006.
Taktiken går ut på att positionera moderaterna i mitten. Syftet är att först skapa förutsättningar för borgerlig samling och sedan vinna väljare från socialdemokraterna.
Blockbyten är ytterst sällsynta vid svenska val. Väljarströmmarna rör sig nästan uteslutande inom blocken.
Därför är det helt riktigt att fokusera på marginalväljarna. Men det är också en taktik som rymmer faror. Den borgerliga samling som nu åstadkommits innebär att de enskilda partierna delvis suddar ut sina profiler. För moderaterna blir det i slutändan kanske ingen vinst alls, om väljarströmmen från socialdemokraterna motsvaras av ett tapp av egna, trogna väljare.
Inom moderaterna finns det krafter som motsätter sig Fredrik Reinfeldts mittenvridning. Carl-Axel Johansson är inte ensam när han säger att han vill att moderaterna skall vara trogna sina värderingar, i synnerhet sin ekonomiska politik med dess skattesänkningsambitioner.
Johansson säger att moderaterna i praktiken förvandlat sig till nya socialdemokrater, att partiet accepterat den socialdemokratiska synen på ekonomisk politik, arbetsrätt och ägande. Och så är det. Det är till exempel betecknande att Reinfeldt säger att arbetsrätten inte skall ändras, att det inte ens behövs någon översyn av den.
Men frågan är -- menar de "nya" moderaterna också vad de säger? Fredrik Reinfeldt riskerar att hamna i en dubbel knipa, att både framstå som svikare av de moderata idealen och som en taktiker som bara låtsas ha ändrat sig. Det kan leda till att moderaterna förlorar väljare som tänker som Carl-Axel Johansson, samtidigt som partiet misslyckas med att vinna nya väljare över blockgränsen.
Samordningsminister Pär Nuder anklagade häromveckan Reinfeldt för att vara en taktiker som intar ståndpunkter bara för maktens skull. Att Nuder inte är den rätte att ta till brösttoner om att man inte skall vara cynisk i politiken är en sak. Klart är dock att Fredrik Reinfeldt inte har råd att rycka på axlarna åt anklagelserna om oärlighet.
Den moderata omsvängningen in i mitten måste framstå som trovärdig och förankrad i ett genuint ideologiskt omtänkande.
Men den nuvarande moderata politiken är knappast resultatet av en idédebatt som omfattat partiet i dess helhet. Den är i stället uttänkt av några få personer i partiledarens omgivning. Därmed blir det också lättare för socialdemokraterna att utmåla den moderata mittenpositioneringen som ren taktik.
Carl-Axel Johanssons avhopp kommer i ett läge då Reinfeldts politik ändå ser ut att bära frukt: den borgerliga samlingen är så här långt en framgång. Men skulle däremot framgångarna i opinionen utebli, kommer fler inom partiet att ifrågasätta mittenpolitiken. Missnöjet pyr uppenbart redan i partileden.
Johansson varnar för att förskjutningen längs höger-vänsterskalan öppnar för missnöjespartier. Han tänker uppenbarligen på något slags högerliberalt skattesänkarparti. Det är svårt att se hur Reinfeldt skall lösa dilemmat, att vinna s-väljare utan att förlora trogna m-väljare.