När Sovjetunionen kollapsade och Berlinmuren revs ändrades förutsättningarna för det svenska försvaret i grunden. Under kalla kriget kunde den svenska armén mobilisera bortåt en halv miljon soldater - de senaste decennierna har den siffran skurits ned rejält.
De gamla Moderaterna knorrade en del över försvarsbantningar, men med de nya Moderaterna kom finansminister Anders Borg som en vårvind med ett besparingskrav i näven: 2007 meddelade Borg att försvaret borde spara tre till fyra miljarder om året. Dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg protesterade och menade att först måste man bestämma vad försvarets uppgift är, sedan kan man räkna ut vad det kostar. Statsminister Reinfeldt ställde sig dock på Borgs sida och Odenberg avgick.
Men de nya Moderaternas osentimentala syn på försvaret som en budgetpost bland andra stördes av den världspolitiska utvecklingen.
2008 blev det krig i Georgien, och den auktoritära och nationalistiska utveckling i Ryssland som vissa tidigare varnat för blev plötsligt tydlig.
I Sverige ledde kriget till insikten att det inte räcker att det svenska försvaret kan göra internationella insatser i Afghanistan och andra länder - vi måste även kunna försvara vår egen territoriella integritet. Alliansens partiledare lovade i en debattartikel (SvD 13/9-2008) att det inte blir några förbandsnedläggningar.
Det var bakgrunden när ÖB skrev underlaget till regeringens kommande försvarsproposition. ÖB hade det paradoxala uppdraget att beskriva hur försvaret med frysta anslag ska fortsätta utvecklingen mot ett modernt insatsförsvar, som ska kunna mobiliseras betydligt snabbare än i dag - och dessutom ta hänsyn till partiledarnas löften om bibehållna förband.
Resultatet presenterades förra veckan: Ett kompromissförslag med många frågetecken, som inte ens ÖB själv är nöjd med. ÖB är kritisk till volymen, att antalet förband blir för litet. För förbandsnedläggningar blir det - även om de på grund av partiledarnas debattartikel får vänta till efter valet.
Och volymen är ett problem. Med endast 22 000 soldater plus hemvärn är det högst tveksamt om ett så stort land som Sverige kan försvara den territoriella integriteten. Skulle det hetta till i närområdet, till exempel hos de baltiska grannarna, kan Sverige inte ställa upp på det sätt som brukar förespeglas i högtidstalen.
Kritiker pekar också på att soldaterna kommer att få ett sämre skydd när besparingar på materialsidan gör att exempelvis antalet stridsvagnar halveras.
Dessutom vet ingen säkert vad det kostar när värnpliktiga ska ersättas med kontrakterade soldater.
Tyvärr verkar de nya Moderaterna ha varit överoptimistiska om både säkerhetsläge och budgetrealiteter. Det bästa nu vore att släppa all politisk prestige i försvarsfrågan, skjuta upp försvarspropositionen och tänka ett varv till om det här går att göra på ett smartare sätt. En variant värd att pröva är Odenbergs: Definiera först uppgiften, bestäm sedan vad det får kosta.