Förhoppningsvis ägnar såväl nämndens ledamöter som kommunledningen tiden fram tills dess till att begrunda vad sparbetingen kommer att göra med biblioteket och hur det påverkar Linköping och oss som bor här. Förhoppningsvis kommer de till insikt, tänker om och gör rätt.
Kultur- och fritidsnämnden har fått ett generellt sparkrav på 10,5 miljoner kronor för 2010. Men eftersom en stor del av nämndens verksamheter sköts av privata utförare, via avtal som sträcker sig över flera år, är nämnden begränsad till att spara i de verksamheter som kommunen själv ansvarar för. Biblioteket är en sådan och under de kommande två åren ska fem miljoner kronor sparas. Nästan sju tjänster kan försvinna.
Besparingar ska också ske genom minskade bok- och mediainköp. Eller, med andra ord: Ett försämrat utbud. Det riskerar att leda till färre besök och minskad utlåning.
Därtill kommer bibliotekets programverksamhet att läggas ned. Det innebär att Linköpingsborna får vända sig någon annanstans för att konsumera kultur. Det leder också till att biblioteket får betydligt svårare att leva upp till sitt folkbildande uppdrag.
Att stänga barn- och talboksdisken är en annan besparing som kultur- och fritidsnämnden vill göra. Liksom att reducera personalens möjligheter till kompetensutveckling och sänka den allmänna ambitionsnivån för hela biblioteksverksamheten. Det kommer att medföra försämrad service - som med all sannolikhet även leder till färre besök och minskad utlåning.
Det vore en beklaglig utveckling. Framför allt med tanke på att biblioteken fyller en viktig demokratisk funktion. Dit kan vem som helst komma och konsumera böcker, tidningar och annan media. För att bilda sig, kort sagt - och därigenom bli delaktig i det civila samhället. Det är därför ingen slump att biblioteken tillhör kommunens kärnverksamheter.
Och att spara på kärnverksamheter bör inte vara första prioritet ens i ekonomiskt tuffa tider. Men, undrar vän av ordning, kommunen ligger ju på 255 miljoner plus? Visst, men tuffare tider står för dörren när arbetslösheten ökar och skatteintäkterna faller. Att hålla hårt i kommunens pengar är nödvändigt.
Men frågan är om generella sparbeting är den bästa metoden. När det gäller stadsbiblioteket är ju sparförslagen inte ett resultat av politiska prioriteringar, utan av vad som är praktiskt genomförbart givet de avtal kultur- och fritidsnämnden har för de andra verksamheterna. Det är orimligt.
Kultur- och fritidsnämndens ledamöter och kommunledningen bör därför ägna de stundande helgerna åt att fundera. Dels på om de här besparingarna inte kostar mer än de smakar. Färre besök och minskad utlåning är inget man löser i en handvändning när konjunkturen vänder uppåt igen. Dels på om man inte borde prioritera och ta de fem miljoner som biblioteket nu ska spara någon annanstans ifrån. Det borde inte vara omöjligt.