När Lars Leijonborg intervjuades i Corren tidigare i maj uttryckte han tvivel om huruvida den borgerliga alliansen faktiskt skulle komma att enas kring flera av de frågor som stod på agendan. Socialförsäkringarna var en av dem. Och lagom inför det landsmöte som börjar i dag skärpte han tonen och sade rakt ut att man faktiskt inte lovat att enas om allt.
Det skall förstås ses i ljuset av att moderatledaren börjat sätta press genom att gå ut med ett kompromissförslag i media. Många förväntar sig ju att alliansen utverkar ett gemensamt förslag om försäkringssystemen under den gemensamma träffen senare i augusti. Leijonborg vill inte verka vek.
Men faran är att han är helt uppriktig i sin envishet. Att han faktiskt är beredd att förvandla alliansens kommande möte till det första borgerliga fiaskot sedan formeringen i Högfors för ett år sedan.
När Leijonborg talar om problem med att komma överens handlar det i klarare ordalag om att folkpartiet inte vill ge med sig. De övriga partiledarna vägrar ju se samma svårigheter som Leijonborg, och därmed är problemet faktiskt ett folkpartiproblem. Eller, för att uttrycka det rakt på sak: Folkpartiet är problemet. I den borgerliga koalitionen är det just folkpartiet som visat minst villig att gå i takt med de andra.
På landsmötet kommer istället mycken kraft att ägnas folkpartiets nya "tuffa" stil, den som en del kallar ett svek mot partiets ideal och som den ledande kretsen tvärtom menar är det sanna uttrycket för liberalism. Debatten kan komma att bli hård och känslosam. Men få förnekar nog att det var tuffheten som faktiskt gav valsegern 2002.
Samtidigt vilar förmodligen en olusttanke över båda läger. Man vet att valframgången var en form av politiskt lyckokast och att det kommer bli oerhört svårt att ytterligare flytta fram positionerna. Den realistiska frågan är snarare om man kommer kunna förhindra förluster i valet 2006. Ett påträngande och illavarslande exempel utgörs av alliansbrodern kristdemokraterna som efter sin oväntade framgång i valet 1998 successivt sjönk tillbaka till en "normal" nivå på strax över fyra procent.
I ett sådant psykologiskt stämningsläge kan det te sig naturligt för landsmötet att demonstrativt sluta upp bakom Leijonborgs vägran att kompromissa med de andra borgerliga partierna. Man markerar enighet inåt och profilerar sig utåt. Alla, oavsett liberal nyans, vill att folkpartiet skall lysa.
Men man gör allt bäst i att ta fasta på en annan gemensam nämnare för partiet. Folkpartiet är ett parti med en stark akademisk tradition. Rationella slutsatser på grundval av kalla fakta hålls som en allmän dygd. Och kalla fakta här är att frågan om socialförsäkringarna är central för den borgerliga alliansens fortsatta framgångar. Vägrar folkpartiet att kompromissa kan alla de diskussioner som nu kommer att föras på landsmötet bli just akademiska. För att man med sin tjurskallighet hjälpt socialdemokraterna att behålla makten.