Tre bombhot har drabbat Linköping inom loppet av tio dagar.
I onsdags förra veckan ledde ett anonymt hot till att Ikanohuset fick utrymmas. På fredagen kom ännu ett bombhot mot köpcentret, men det ledde inte till en ny utrymning. I torsdags denna vecka hotades och utrymdes två Burger King-restauranger - i Tornby och på Stora torget.
Vad beror hoten på?
Rör det sig rent av om pojkstreck som inte förtjänar att tas på allvar?
Trots att inga bomber utlöstes - eller ens påträffades - och oavsett orsaken bakom måste vi tyvärr ta hoten på allvar. Hur triviala de än kan verka är de en varningsklocka. Bomhoten är en påminnelse om ett globalt perspektiv där hot och våld har blivit ett allt vanligare sätt att göra sin röst hörd.
Naturligtvis gäller det 11 september och de terrordåd som i samma anda riktats mot London och Madrid. Men det gäller också stenkastarvänstern som nyligen orsakat kravaller i Köpenhamn och som krossade rutor och vandaliserade valstugor under den svenska valrörelsen förra året.
Det kan tyckas långsökt att se ett samband mellan terrorattacker ute i världen och bombhot mot ett köpcentrum i Linköping.
Men bilderna på avrättningen av Saddam Hussein, som kablades ut över världen, ledde också till larm om barn som dött eller skadat sig när de "lekt Saddam" och iscensatt en hängning.
Inte bara barn tar efter det de ser på tv. Våld och hot som ett sätt att bedriva opinion riskerar att normaliseras genom uppmärksammade exempel i medierna.
Gillar du inte USA? Bomba dem. Gillar du inte Israel? Bomba. Gillar du inte Burger King? Tja... hota kan man ju alltid.
En sådan utveckling hotar demokratin och allas vår säkerhet.
Å andra sidan vilar både den internationella terrorn och den militanta vänsterns protester på en känsla av frustration, ja, rent av förtvivlan.
Den man som ringde in bombhotet mot Ikanohuset sa sig vara trött på "dem som har råd att köpa saker".
En frustration som växer sig så stark att den föder våld måste tas på allvar. Här finns en motsägelse. Utan att ge vika för våld och hot, måste samhället ta itu med den känsla av maktlöshet som ligger bakom.
Att bara ta i med hårdhandskarna löser knappast situationen. Det visade sig senast i Köpenhamn. Våld som bemöts med våld eskalerar i en spiral.
En annan sida av bombhoten i Linköping är den anonymitet som IT-samhället ger. Hot mot privatpersoner - via mejl och sms - har ökat. Det är kanske en ofrånkomlig utveckling när steget från tanke till handling krymper. Men den är likväl oacceptabel.
Nya hotbilder och nya medier har lett till att polisen kräver större befogenheter. Också försvaret vill få rätt att avlyssna vår kommunikation i form av mejl och telefonsamtal. Men varken internationella bombhot eller lokala får bli en förevändning för att skapa ett kontrollsamhälle som hotar integriteten.
Ingen vinner på att bombhoten i Linköping överdramatiseras.
Men som ett tecken i tiden är de beklämmande.