Själv har jag dagen innan varit i Stockholm och passerat Gustav III:s pampiga staty vid Slottsbacken. Det var han som fick dispositionsrätten till Drottningholm, vilket kungafamiljerna haft sedan dess, efter att staten köpte det vackra slottet av drottning Lovisa Ulrika 1777. Det är också insikten om vilken figur Gustav III egentligen var som en gång gjorde mig till republikan. Sorry, Leonore.
”Där låg ett skimmer över Gustavs dagar”, påstod Esaias Tegnér 1836 i en devot hyllningsdikt till 1700-talets gustavianska regim. Det gjorde det inte. På sockeln till Johan Tobias Sergels Gustavstaty läser jag i guldskrift att han var "lagstiftare, segervinnare, fredens återställare". Lika knasigt det. I hård konkurrens med Gustav Vasa och Karl XII borde snarare Gustav III räknas som ett av de värre kriminalfallen vi haft på tronen.
När den maniske krigarkungen Karl XII stupade 1718 var det som en kollektiv suck av ”äntligen!” hördes genom landet. Avskyn mot det otyglade enväldet var massivt, vilket födde en av de vitalaste och mest spännande epokerna i svensk historia: frihetstiden 1719-1772. Observera att frihetstiden var våra förfäders egna benämning på perioden.
Makten tillföll nu riksdagens fyra stånd i en parlamentarisk revolution som internationellt sett var häpnadsväckande progressiv. Den franske upplysningsfilosofen Voltarie kallade Sverige för ”det friaste landet i världen”. Till och med det sedermera mönsterbildande engelska parlamentet fick se sig distanserat. Den amerikanske historieprofessorn Michael F Metcalf menar att vår riksdag hade ”ett klart försprång framför sina utländska motsvarigheter både i fråga om representativitet och om makten över lagstiftning, beskattning och utrikespolitik. Vad gäller arbetsformer – och framför allt utskottsväsendet – var försprånget ännu klarare”.
Tidigare än andra länder kunde vi fått en utveckling mot ett modernt partiväsende och en demokratisk, konstitutionell monarki av dagens snitt. Så blev tyvärr ej fallet. Gustav III:s statskupp gjorde abrupt slut på de lovande tendenserna. Vi förlorade rollen som parlamentariskt föregångsland och sjönk tillbaka i kungligt förtryck. Därmed kom demokratins fullständiga genombrott att fördröjas ända till 1921.
Det är faktiskt bisarrt hur frihetstiden förtalats i Sverige, samtidigt som Gustav III idealiserats bortom all rim och reson. En kvarlevande reaktionär historiesyn har tydligen skymt blicken för verklighetens förhållanden. Den liberale historikern Fredrik Lagerroth (1885-1974) konstaterade i sin banbrytande forskning om frihetstiden och det gustavianska enväldet att Gustav III:s död ”liksom Karl XII:s måste ha inneburit en lättnad för hans folk." Lagerroths dom över Gustav III:s styre är talande: ”Och jag skulle stanna i förlägenhet, om någon uppfordrade mig, som dock rätt noga följt hans bana, att nämna någon politisk fråga, vid vars handläggning han icke begått olagligheter”.
Vår nuvarande monark lär ha sagt att Gustav III är hans favorit i kungalängden. Jag hoppas att Leonore växer upp till att få en mognare uppfattning.
Christian Dahlgren