"Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större". Devisen ovanför en av Uppsala universitets portar felciteras ofta, "fritt" och "rätt" får byta plats, och det är inte konstigt. I ett modernt, kunskapsbaserat samhälle, och efter nazismens och kommunismens massmord, finns en djup övertygelse om faran i påbud att tänka "rätt". En kompromisslös rätt att tänka fritt brukar särskilt tillskrivas forskare och kulturutövare.
Ändå kan man med fog påstå att helt fri forskning och kultur är en utopi.
Anledningen är pengar. Alla människor behöver pengar för att överleva, även forskare och kulturutövare.
Pengarna kan grovt sett komma från två håll - från marknaden eller från skattebetalarna, via politikerna.
Marknadslösningar ses av tradition i Sverige med misstänksamma ögon. Forskaren eller kulturutövaren blir alldeles för beroende och kan inte längre tänka fritt när pengarna kommer från marknaden, anser många. Dessutom blir marknadens vinstintresse moraliskt upprörande, när till exempel sjuka barn i u-länder dör för att medicinerna som skulle kunna rädda dem är för dyra.
Därför vill många, både till höger och vänster, att forskning och kultur så långt som möjligt ska vara skattefinansierad.
Men hur fri och oberoende är forskaren eller kulturutövaren som lever av skattemedel?
Forum för levande historia, kulturtidskriften Mana och en pornografisk konstutställning i Alingsås är ämnen som på senare tid har fått debattörer att undra hur politiserat stödet till forskning och kultur är.
Tydligast är dock tankeförbudet som rådde i Sverige från 1984 till 2006: För att förhindra utvecklingen av nya kärnkraftverk var det straffbart att rita konstruktioner, beräkna kostnader eller på andra sätt göra förberedelser som gick att koppla till kärnkraften. Klarare besked kunde inte fysiker och energiforskare ha fått: Här gäller det att tänka rätt och inte fritt!
Ändå är det rimligt att politikerna drar vissa gränser för vad skattemedlen ska gå till. En förintelseförnekare bör inte få statligt forskningsanslag för att försöka bevisa sin tes.
Men det "politiskt korrekta", sakfrågor där det råder stark konsensus, kan hämma utvecklingen. Jämställdhet och klimathot är två områden där risken är uppenbar att forskare som inte tänker "rätt" får avslag på sina ansökningar. En barnpsykolog som vill undersöka hur anknytningen mellan barn och föräldrar påverkas av tidig förskolestart skulle till exempel kunna få avslag av hänsyn till jämställdheten.
Även om det verkar ouppnåeligt måste vi sträva efter att forskare och kulturutövare får tänka fritt. En mångfald av finansieringsformer, med både marknad och skattemedel, är viktigt. En stark upphovsrätt, där forskaren och kulturutövaren åtminstone äger sina tankar, är nödvändigt. Oavsett marknad eller skattefinansiering är det idéerna de ska leva på.