Historien i gårdagens Corren om hur fyra barn tvångsomhändertagits är förfärlig på flera sätt. Den stora principiella frågan är hur det kunde gå så lång tid innan socialtjänsten agerade.
Redan år 2003 fick de ta emot en anmälan från barnens förskola, där två av syskonen hade berättat att mamman slog dem. Socialtjänsten erbjöd föräldrarna stöd och hjälp, men de avböjde annan hjälp än förskolans stöd.
I juni 2005 berättade ett av barnen återigen om misshandel, den här gången var det en mer detaljerad berättelse som gällde både mamman och pappan. Socialtjänsten gjorde ett hembesök och beslutade om omedelbart tvångsomhändertagande.
Det finns alltså anledning att tro att fyra småbarn, den äldsta är sju år, har blivit slagna av sina föräldrar i två år därför att socialtjänsten inte reagerade ordentligt redan 2003.
Tyvärr är syskonens situation inte unik. I den specialstudie om barnmisshandel som länsstyrelsen i Östergötland gjorde för fyra år sedan står det att kommunerna i länet fick ta emot 867 anmälningar om barnmisshandel under 2000. Av dessa ledde 8 till tvångsomhändertagande och 77 till frivilliga insatser. 624 anmälningar ledde inte till någon insats och för de resterande saknas uppgifter.
Allmänhetens bild är nog ofta att tvångsomhändertagande av barn sker slumpmässigt och på oriktiga grunder. Medierna och sekretesslagstiftningen bidrar till den bilden, eftersom journalister nästan bara rapporterar om tvångsomhändertagande när en förälder som känner sig överkörd lyfter på sekretessen.
Av förklarliga skäl traskar inga småbarn in på redaktionerna med en sekretessbrytande fullmakt och ber en journalist att granska varför socialtjänsten inte gör något för att stoppa misshandeln av barnet.
Och just för att barn inte kan föra sin talan på samma sätt som vuxna så måste socialförvaltningarna hela tiden hålla barnperspektivet levande. Lyssna på barnen, tro på barnen och väga allting som föräldrarna uttrycker och önskar mot barnens intresse.
Man får inte heller glömma att tvångsomhändertagande är ett av de allra största ingrepp i enskilda individers liv som svenska myndigheter kan göra. Det ska därför bara användas när inga andra lösningar finns. Kanske borde samarbetsovilliga föräldrar kunna tvingas till stödinsatser som samtal, stödfamilj eller kontaktperson?