Semlera oader opp sej i skyltfönstrena, men snart ä dä slut på dä oeolia. Påska står i farstun å var å en ä bringder te å bäre sitt kors. Nyss oeingde en oeedi ohäring te tjolattjofladdring å härjde å sto i. "Synn att du inte ser mine nye boots", sa jag. "Va?" skrek tjolattjofladdringen. "Nyinköpte ve Skon ve bron", sa jag. "Ä du sjuk i huvet?" skrek tjolattjofladdringen. "Nä, men föttera ömmer", sa jag. "Det tar ett tag innan bootsena gåtts in." Sen la vi på.
Strindberg är aktueller jämt, inte bare te påsk. För exakt hunnra år sen lå "Svarta fanor" färdi å klar, men förlagena vågde inte ge uten. I påskhelga läser ja den på nytt, boka som börjer så här: "Det hade varit spökdiné hos professor Stenkåhl ..." Får en tro Strindberg va Ellen Key e oeedi oeugguggla. Förste gången jag besökte Strand jorde ja bort mäj. Oeejält. "Kolla", sa ja te farsan å morsan. "Där hänger Hjalmar Branting." Tanta som visde oss oeunt surde te å blev oeent stöllter. "Det är faktiskt Friedrich Nietzsche", replikerde ho å snörpte på mun. Från Strand for vi sen över Omberg. Farsan parkerde å morsan serverde. Dä va vår å föglera skrek. Utsikten över Vättern va grann. Hänoeryckninga satt i änna fram te Herresta.