Kultur får aldrig ställas mot vård-skola-omsorg. Det är ett mantra som upprepas både av kulturarbetare och kulturpolitiker när någon ifrågasätter hur stor del av skattemedlen som bör gå till kultur.
Men ibland går det inte att låta bli. När Östgötateatern drabbas av kris och vill ha 10 miljoner ytterligare från huvudmännen Östsam/landstinget och Norrköpings och Linköpings kommuner så sammanfaller det med en vårdekonomisk kris i landstinget. Totalt anställningsstopp råder i vården, och 249 tjänster måste bort.
10 miljoner mer till Östgötateatern innebär att Östsam/landstinget skulle betala 4 miljoner extra till teatern varje år, utöver de 19,9 miljoner man redan betalar.
Det är helt enkelt inte rimligt i en tid då östgötarna ställer in sig på längre väntetider och sämre tillgänglighet för att vården måste tokspara.
Östsam/landstinget gick nog så långt de kunde när de sköt till 700 000 kronor extra till teatern. Tillsammans med 500 000 kronor från vardera kommunen blir det 1,7 miljoner extra, men vd och teaterchef är djupt missnöjda.
Och det kan man också förstå. Enligt teaterns egna beräkningar har det statliga anslaget urholkats genom uppräkningar som inte har följt kostnadsutvecklingen, så att teatern i dag får 11 miljoner mindre än 2002. Men detta har inte förts fram tydligt i debatten om teaterns kris, där i stället två andra orsaker har pekats ut:
Regeringens beslut att pengarna som landets teatrar tjänar på nya momsregler ska "neutraliseras" (räknas bort) från de statliga anslagen. För Östgötateatern innebär det minus 2,6 miljoner.
Huvudmännens ovan beskrivna beslut att ge Östgötateatern 1,7 miljoner extra i stället för de 10 miljoner teatern begärt.
Som om inte denna otydlighet var nog (det är svårt att förstå hur 2,6 miljoner i "neutraliserade" anslag kan bli till ett skriande behov av 10 miljoner) har s i Norrköping valt att göra partipolitik av teaterkrisen. I december utmanade de de borgerliga majoriteterna i landstinget och Linköping att slanta upp hela summan som teatern vill ha, och har sedan inte missat ett tillfälle att kritisera den borgerliga kulturpolitiken.
Att teaterns ekonomiska problem till största delen beror på urholkade statliga anslag under perioden 2002-2008, då s hade makten under de flesta åren - det talar s tyst om.
Billiga politiska poänger är osmakliga när teatern befinner sig i en kris som både s och de borgerliga har del i.
Östgötateatern måste få klara och tydliga besked både från sina huvudmän och från staten - hur ser den långsiktiga politiken ut, vilka pengar kommer teatern att få och hur mycket teater förväntas de göra för pengarna? Huvudmännen och staten har ett ansvar både mot teaterns personal och publik att ge stabila och rimliga förutsättningar.
Men att tro att politikerna bara kan öppna plånboken och säkra framtiden för alla drygt 100 fast anställda (varav cirka 20 är skådespelare), samtidigt som vården ska göra sig av med 249 anställda - det är orimligt.