Med tanke på att de båda ländernas djupa ekonomiska problem kräver krisåtgärder som bör beslutas av breda politiska majoriteter kan det vara klokt med teknokratledare - risken för obstruerande opposition minskar rimligen när ledaren hämtas utifrån. Men det vore naivt att tro att demokrati och folkvilja ligger bakom att Lucas Papademos och Mario Monti nu ska leda den grekiska respektive det italienska regeringen - de var helt enkelt kandidaterna som marknaden och eurozonen accepterade.
Och även om de två teknokratlösningarna liknar varandra på ytan så har Monti och Papademos ganska olika förutsättningar att jobba med.
Monti ska återupprätta marknadens förtroende och börja betala av på statsskulden i ett Italien som egentligen har ganska goda realekonomiska förutsättningar. Parlamentet röstade ja till ett reformpaket redan innan Berlusconi avgick så krismedvetenheten tycks finnas där. Det finns ingen självklar efterträdare till Berlusconi, ingen stjärna på uppgång som hoppar jämfota i kulisserna av iver och otålighet att få ta över.
Papademos har ett tuffare läge i Grekland. Landet har inte råd att betala ut löner och pensioner om nödlånen från euroländerna uteblir. Skattesmitandet är utbrett och folket strejkar och demonstrerar mot varje tänkt sparåtgärd. Krismedvetenheten är nära noll. Eftersom det ska hållas nyval i februari har de "vanliga" politikerna - icketeknokraterna - populistiska skäl att bråka med Papademos.
Dessutom är faktiskt en av Papademos teknokratmeriter smått oroande: 1994-2002 var han chef för den grekiska centralbanken och övervakade landets inträde i eurozonen. Papademos har kanske inte riktigt så rena händer som en teknokrat bör ha?