Kriget mellan psykodynamisk terapi (som bygger på Freuds teorier) och kognitiv beteendeterapi (KBT) har under våren debatterats på Correns kultursida. I slutinlägget (31/5) konstaterade Jakob Carlander att pendeln har svängt; i dag dominerar KBT medan den psykodynamiska terapin under 70- till 90-talet "hade absolut företräde". Carlander påpekar också att det som har räddat flest liv varken är KBT eller psykodynamisk terapi, utan utvecklingen av medicinska behandlingar. Självmordstalen bland vuxna har fallit dramatiskt sedan nya, bättre antidepressiva läkemedel introducerades.
Ändå detta terapikrig, och dessa häftiga pendelrörelser mellan vilken terapiform som för tillfället är på modet. Ett sätt att försöka förstå varför är att se vilken människosyn som respektive terapiform bygger på, och hur dessa stämmer med olika tidsandor och politiska klimat.
Sigmund Freud dog 1939, men det var först på 1960-talet som hans psykoanalys och besläktade psykodynamiska terapiformer slog igenom stort i Sverige. De harmonierade med vänstervågens anti-auktoritära idéer i allmänhet, och den antipsykiatriska rörelsen i synnerhet.
När psykisk sjukdom ansågs vara en frisk reaktion på ett sjukt samhälle, och när psykisk hälsa respektive sjukdom relativiserades till en fråga om maktrelationer, blev läkare med pillerburkar något ont och förtryckande. Freuds metod - att genom långvariga och djupa samtal med en terapeut få fatt på sina bortträngda minnen, nå självkännedom och bli en friare människa - framstod både som humant och emancipatoriskt.
Mentalsjukhusen stängdes, medicinerna misstroddes, och psykiska problem skulle åtgärdas genom terapisamtal om den tidiga barndomen.
Men modernitetens förbannelse; att det som vid en tidpunkt känns radikalt och progressivt så småningom blir tråkigt och gårdagens nyheter, drabbade även den psykodynamiska terapin. Plötsligt ansågs den inte vetenskaplig, trots att man länge känt till svårigheterna att vetenskapligt bevisa företeelser som "detet" eller det undermedvetna. Att psykiatriska läkemedel och den konkurrerande terapiformen KBT samtidigt utvecklades och kunde utvärderas vetenskapligt spelade naturligtvis in.
Det är också en resursfråga. Vid KBT rotar man inte i barndomsminnen utan lär in nya, kognitiva strategier för att ta kontroll över symtom. Därför kan det räcka med 5-10 behandlingar för att bota en fobi, medan psykodynamisk terapi ofta sker flera gånger i veckan under ett antal år.
Samtidigt finns det anledning att lyssna på kritiken som säger att KBT bygger på en instrumentell människosyn, att det är en "quick fix" i arbetslinjens tid som botar symtom men inte bidrar till någon djupare självförståelse.
Kraftiga pendelrörelser är sällan av godo. Både KBT och psykodynamisk terapi behövs, eftersom psykiska sjukdomar och problem ser olika ut och har olika orsaker. Människan är både biologisk, kognitiv, känslomässig och driftsstyrd. Att inte erbjuda en mångfald av behandlingsformer tyder på en enfaldig människosyn.