Filmen Der Baader-Meinhof komplex hade premiär förra veckan. Tidigare i år släpptes boken Ulrike Meinhof, en biografi av Jutta Ditfurth.
En livlig debatt har satt igång i Sverige, Tyskland och övriga Europa om huruvida man bör försöka förstå eller bara fördöma terroristligan i allmänhet och Ulrike Meinhof i synnerhet. En del - bland dem Ulrike Meinhofs egen dotter Bettina Röhl - menar att filmen förhärligar våldsideologin bakom Rote armee fraktions, RAF, terrordåd.
Att så mycket av fokus hamnat just på Ulrike Meinhof är begripligt. Det var när hon värvades till den vänsterextrema grupperingen av Gudrun Ensslin och de tillsammans fritog Andreas Baader 1970 som Baader-Meinhofligan blev ordet på allas läppar.
En rad terrordåd följde under hela 1970-talet - bomber i varuhus, attentat mot ledande politiker och finansmän. Även Sverige drabbades 1975 då den västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades och sprängdes. Det misslyckade kidnappningsförsöket av statsrådet Anna-Greta Leijon 1976 planerades också av en gruppering med koppling till RAF.
Ulrike Meinhofs lyskraft som intellektuell dynamitard överglänste alla de övriga RAF-medlemmarna redan på den tiden. I dag har hon blivit ett slags svart vänsterikon, lika beryktad som en Che Guevara. I Dagens Nyheter bekänner populärkulturgurun Fredrik Strage att även han flirtar med terrorist chic och har RAF-knappar och Ulrike Meinhof-tröjor i garderoben. Han är knappast ensam om den bisarra revolutionsromantiken.
De som försöker förstå Ulrike Meinhof menar att man måste sätta in hennes ideologi i ett sammanhang. De hävdar att Västtyskland under det kalla kriget verkligen var en repressiv stat som avlyssnade och åsiktsregistrerade sina medborgare i avsikt att kväsa all vänsteropposition. Deras poäng tycks vara att en repressiv stat driver fram terrorism.
Det är en tankefigur som påminner om när man förklarar 11 september med USA:s arroganta globala maktspel. Eller när man säger att Israels repressalier mot palestinierna bara föder fram nya generationer av självmordsbombare.
Som förklaringsmodeller kan dessa tankar ha sitt värde.
Men det rör sig i samtliga dessa fall om hänsynslösa terrordåd mot vanliga medborgare. I terroristernas värld är människoliv intet - dogmerna och det politiska målet är allt. Den inställningen får aldrig berättigas. Därför är också revolutionsromantiken kring RAF och Ulrike Meinhof en kväljande historia.
Det hade varit skönt om filmen hade klarat att göra upp med den - men så tycks det inte bli. Att döma av reaktionerna kan filmen, precis som den verkliga historien, tolkas efter behag.
Det borde vara fullt möjligt att både förstå människan Ulrike Meinhof - och ändå fördöma hennes handlingar. Men allt som har att göra med denna terrorismens superstjärna är uppenbarligen sprängstoff än i dag.
Det gör tyvärr att debatten om Baader-Meinhofligan fortfarande riskerar att bli lika svartvit som terroristernas verklighetsbeskrivning.
Citat: "Revolutionsromantiken kring Ulrike Meinhof är en kväljande historia."