I kölvattnen av elfte september-attentaten har frågan om västvärldens förhållande till islam hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Hur ska den muslimska kulturen integreras i liberala, demokratiska rättstater? Hur ska den globala terrorismen bekämpas?
I ett försök att reda ut begreppen har Håkan Holmberg - politisk chefredaktör på Upsala Nya tidning, författat en liten skrift: "Civilisationernas krig? En kritisk granskning av debatten om terrorism och fundamentalism". I den går han igenom aktuell forskning på området.
Holmberg betonar vikten av att inte se kulturer som monolitiska block. Muslimer kan - lika litet som kristna - buntas ihop till en grupp eller företrädas av religiösa ledare med självpåtagen auktoritet.
Inte ens de islamistiska rörelserna utgör något homogent fenomen. Terrornätverket Al - Qaida kan till exempel ses som en reaktion på den nationella islamismens misslyckande att nå inflytande.
Enligt den franske islamologen Olivier Roy är al-Qaidas förankring i islams traditioner mycket svag. Flera bedömare menar att det globala terrornätverket snarare ska ses som en "hypermodern" företeelse. De bokstavstrogna terroristerna avvisar varje identifikation med en viss politisk enhet, nation eller kulturtradition.
Gilles Kepel - en annan fransk kännare av islam - liknar, något oväntat, al-Qaida vid en franchisefirma. Gruppen kring Bin Ladin låter olika lokala "entreprenörer" använda "firmans logotyp" för sina aktioner. Ledarna förmedlar kontakter och bistår med pengar men styr inte i detalj.
Terroristerna agerar globalt och utnyttjar i hög grad modern teknik för sina syften. Propaganda sprids via olika hemsidor, kommunikation sker via e-post och medial exponering är oerhört viktig. Det virtuella budskapet om evig kamp och renlärighet lockar unga frustrerade män från olika delar av världen.
Det säger sig självt att en fiende utan fast organisation, bestående av små grupper som försvinner lika snabbt som de dyker upp, inte kan bekämpas med stridsvagnar och bomber. Mot den bakgrunden kan Irak-kriget sägas ha gjort mer skada en nytta i kampen mot terrorn.
Det myckna talet om ett "krig" mot terrorismen leder tankarna fel. De här grupperna bekämpas troligen effektivare av polis och säkerhetstjänst. Olivier Roy drar en parallell mellan al-Qaida och de kommunistiska terrorgrupper som spred skräck i flera länder på 1970-talet. Även de saknade fast organisation och förankring. De bestod till stor del av rotlösa individer som tydde sig till Marx minst lika krampaktigt som dagens terrorister tyr sig till koranen. Men bristen på kontakter med det omgivande samhället bidrog till att de självdog.
En fungerande integrationspolitik, på global såväl som nationell nivå, är troligen den enskilt viktigaste nyckeln för att komma till bukt med dagens terrorism. Håkan Holmberg betonar vikten av att hävda liberala principer gentemot olika former av grupptänkande. Lika viktigt är nog att fler kan identifiera sig med dessa principer och känna sig hemma i den liberala värdegemenskapen.