Decennierna som följde på segern över Hitlertyranniet var inte vänliga mot det en gång stolta England. Avkoloniseringsepoken fick imperiet att smälta ihop till blott några marginella besittningar, stormaktsrollen vägde allt lättare och Storbritannien reducerades till en juniorpartner åt USA i kalla krigets globala kamp mot kommunismen.
Allvarligast var den ekonomiska dikeskörningen. Industrialismens pionjärland hängde inte längre med i den internationella konkurrensen. Inrikespolitiskt skilde inte mycket mellan högerns konservativa Tories och socialistpartiet Labour. Konsensus rådde om en allmän vänsterlinje som ökade socialstatens omfattning, regleringsivern och skatteuttagets omfång till rent förödande nivåer. Under 70-talet var det uppenbart något som var fundamentalt fel.
Det engelska fabrikslandskapet framstod som ett föråldrat museum, arbetslösheten steg, militanta fackföreningar lamslog samhället, sociala orosstämningar spred sig likt ett demoraliserande gift i folkdjupet. Ekonomin var så illa ute att investerare uppmanades att fly pundet. 1976 tvingades den dåvarande labourregeringen att ropa på akuta nödlån från Internationella valutafonden. Även inom Tories deppade man mest och orkade inte föreslå några genomgripande reformer. Det började till och med viskas om att en militärkupp förbereddes i syfte att skapa ordning och reda. Lyckligtvis behövdes det aldrig göras våld på demokratin.
Istället kopplade Margaret Thatcher greppet om Tories och kunde flytta in på Downing Street efter sin första valseger 1979. Hon var exakt vad Storbritannien och tiden behövde just då och där. En ideologiskt principfast marknadsliberal som vägrade kompromissa om vad hon ansåg vara rätt och riktigt. Förändringarna sved när den ekonomiska politiken lades om, men något vettigt alternativ fanns knappast. Thatcher blev hatad av många och anses än i dag som en mycket kontroversiell figur. Resultaten är dock talande. De vänsterradikala fackföreningarnas förlamande makt knäcktes. Skattesänkningar och avregleringar satte fart på produktiviteten. Storbritannien reste sig ur förnedringen, återföddes som modern industrination och plötsligt fanns hopp om framtiden - bortom åratal av rost, förfall och politisk impotens.
Thatcher visade också att hennes land var att räkna med på världsscenen igen. Hon gav USA:s president Ronald Reagan råg i ryggen när det gällde att knäcka totalitarismens Sovjetunionen och vek inte en tum när diktaturens Argentina invaderade Falklandsöarna. Tyrannerna fick veta att ingen utmanade Thatcher och frihetens värden ostraffat. Även hennes skeptiska hållning till den framväxande EU-apparaten framstår numera som framsynt. Frihandel och mellanstatligt europeiskt samarbete var en sak. Men Brysselelitens hungriga maktambitioner och tendenser till överbyråkratisering var Thatcher en svuren fiende till.
Hon vann ytterligare två val (1983 och 1987) och regerade längre än någon annan brittisk premiärminister före henne. Av goda och fullt begripliga skäl. Labour gick inte att ta på allvar innan Tony Blair tog tag i rodret. Han lärde av Thatcher, gjorde som henne definitivt slut med 70-talets dogmer och vann även han tre valsegrar i följd. Av detta har kanske också de svenska socialdemokraterna har något att lära.
Margaret Thatcher är död, men hon kommer säkerligen precis som Churchill att fortsätta inspirera länge än.