Visserligen sa Harold Macmillan att "Politik är det möjligas konst" och Olof Palme fyllde på med att "Politik är att vilja". Men det finns gränser. En sådan gräns är egenintresset. Riksdagsman Göran Thingwall har gått över den.
Göran Thingwall är läkare med privatpraktik. Han engagerade sig politiskt i Moderaterna 2004 och kom in i riksdagen 2006. Den hjärtefråga han kommit att driva är att läkare med privatpraktik, som han själv, ska få sälja den vidare utan restriktioner. Idag måste den som köper en praktik förbinda sig att gå över till det vårdvalssystem som landstinget tillämpar. Den restriktionen vill Thingwall ha bort eftersom den, enligt hans bedömning, sänker priset på hans praktik med flera miljoner kronor.
Han har inte fått regeringen med sig på en lagändring och i slutet av januari lämnade han därför Moderaterna och blev politisk vilde. Första gången han använde sin fria roll var i omröstningen om folkmordet i Armenien. Han gick emot regeringen och blev, tillsammans med ett litet antal andra borgerliga ledamöter, tungan på vågen, som gjorde att riksdagen uttalade att händelserna för 90 år sedan i Turkiet faktiskt var folkmord.
Jag har respekt för det ställningstagandet. Thingwall har i intervjuer sagt att hans röst lades av övertygelse.
Annat är det med regeringens kärnkraftsproposition som ska upp till omröstning i riksdagen inom kort.
Oppositionen säger nej till propositionen, som öppnar för ny kärnkraft i Sverige. Nu hotar den att falla eftersom än en gång ett litet antal borgerliga ledamöter aviserat att de tänker rösta mot. En av dem är Göran Thingwall. Denna gång är det emellertid inte av övertygelse - Göran Thingwall är för kärnkraft.
Motivet är hämnd på regeringen. I en intervju i tidningen Fokus har han sagt:
- Såklart vi ska ha kärnkraft, men it's pay back time.
Eftersom regeringen inte ändrat lagen så att han kan sälja sin privata praktik utan restriktioner vill han hämnas genom att fälla kärnkraftspropositionen. Samtidigt finns det ett inslag av utpressning. Om regeringen i elfte timmen lovar lagstifta som han vill, så kommer han att stödja propositionen.
Jag har inget emot att riksdagsmän har hjärtefrågor som de driver hårdnackat; politik är att vilja. Och det är naturligtvis helt OK att kompromissa; politik är det möjligas konst. Däremot är det frånstötande att en riksdagsman hotar att fälla en proposition som han egentligen håller med om, för att tvinga fram en lagstiftning som gynnar honom själv.
Omoral är ett ord som bör användas med försiktighet, men agerandet solkar Göran Thingwalls eftermäle som riksdagsman:
Han röstade inte efter övertygelse. Han röstade efter sin plånbok.
Fotnot: Harold Macmillan var Storbritanniens premiärminister 1957 till 1963.