Det är inte tu tal om att riksdagsledamoten William Petzälls historia om återfall i blandmissbruk och hans oförmåga att sköta sina arbetsuppgifter, på det privata planet handlar om en ung människa som är i behov av sympati och stöttning från sin närmaste omvärld.
Samtidigt är Petzäll ett till Sveriges riksdag folkvalt ombud och, till för bara två veckor sedan, ledande representant för ett riksdagsparti med skarpa åsikter om det politiska etablissemangets livsföring, dess otillförlitlighet och dåliga förståelse för vanliga människors värderingar.
Hårdraget motsvarar Petzäll den nidbild som hans gamla parti Sverigedemokraterna torgför om nyanlända flyktingar: En ung man med låg utbildning som är missbrukare, som inte går att lita på, beter sig asocialt och hymlar inte med att han vill leva på skattemedel.
Det säger en del om SD:s interna liv och urvalsmekanismer att en person som - blott efter en kortare tid som folkvald - blommar ut (om uttrycket tillåts) på det sättet har kunnat stiga så långt upp i partiapparaten.
I partier där retorik om politikers slöseri med offentliga medel har en central plats tillsammans med krav på ekonomisk asketism för folkets representanter, brukar högsta ledningen också vinlägga sig om att söka leva som den lär.
Avvikelser från detta mönster brukar dock uppträda redan hos partifolket strax under den högsta ledningen, vilket framkommer av Petzälls avsikt att hänga kvar som vilde, trots att ingen vill befatta sig med honom. Samma mönster återkommer i uppgiften om vänsterpartisten Rossana Dinamarca, som uppges ha åkt taxi och litet jetplan mellan Bromma och Trollhättan för över 220 000 kronor sedan valet i fjol - att jämföra med gruppledaren Hans Linde vars taxiresor uppgått till drygt 4 000 kronor under samma period. (DN 29/9)
Ledningen för SD är med rätta upprörd över att Petzäll, trots ett löfte om att lämna riksdagen om han skulle få ett återfall i missbruk, ämnar behålla sin riksdagsplats.
Men löftesbrott från politiker är, dessvärre, vardagsmat. Det dåvarande socialdemokratiska borgarrådet i Stockholm, Annika Billström sade inför valet 2002: Det blir inga biltullar nästa mandatperiod och det är ett vallöfte. När Göran Persson bildade minoritetsregering krävde Miljöpartiet införande av trängselskatt för att stödja regeringen, och Billström gick med på detta. Hon kom därefter att söka etablera en doktrin om att politiker hade rätt att svika ett av de vallöften som getts, om hon hade hållit alla andra av dem. Och efter valet 2006 var det moderata Stockholmspolitiker som frångick löftet om nej till biltullar.
Politiken har så till den grad blivit arena för löftesbrytare att också ett missnöjesparti som SD, som skulle förnya politiken, visar sig ha företrädare som inte avviker från mönstret.
Trots den personliga olyckan i bakgrunden säger fenomenet Petzäll åtskilligt om det parti i vilket han gjorde karriär, om förhållandet mellan politiska eliters retorik och leverne och om politikers ordhållighet.
Thomas Gür