Holländarnas nej var ingen större överraskning. Men det fick en tyngd det inte hade haft om inte fransmännen varit först med att utdela sitt förödande slag mot den europeiska ratificeringsprocessen. Hade holländarna varit de första, och än hellre de enda, att avvisa fördraget hade Bryssel kunnat leva med det, i bemärkelsen att man hade löst det på något sätt. Och omvänt, hade holländarna och sedan alla andra efterföljande länder accepterat fördraget, och fransmännen visat sig bli ensamma i sitt non, då hade man kanske kunnat lösa det också. Då hade man kunnat återkomma till Frankrike.
Men i det här läget, när båda dessa traditionellt proeuropeiska länder vänt ryggen åt konstitutionen, är det svårt att se vad de politiska arkitekterna i Bryssel och Europas huvudstäder skall hitta på. Det fordras alltmer ansträngda miner hos de EU-ledare som är tjänstepliktiga att försäkra att saker och ting nog skall lösa sig som tänkt i alla fall.
Blickarna vänds nu mot Tony Blairs Storbritannien. Jämte Sverige är det EU:s mest integrations-skeptiska land. I detta läge är det knappast frågan om huruvida en brittisk folkomröstning kan fås att resultera i ett ja, utan om det är någon poäng att genomföra den över huvud taget.
Sverige då? För vår del är läget inte avgörande annorlunda än efter det franska nejet. Vid sidan av diskussionen om vi borde ha folkomröstning eller riksdagsbehandling eller inte höjs nu röster för att vi inte borde ha någonting utan lägga ned hela processen.
Låt oss inte skena iväg. Låt oss hålla huvudet kallt och invänta vad som händer i alla turer och utspel som kommer att följa på den europeiska scenen den närmaste tiden. Sedan fattar vi ett nyktert beslut.