Europeiska unionen är ett måste. Fanns den inte skulle vi behöva uppfinna den. Sådan bör utgångspunkten vara för den alleuropeiska debatt vi nu ser framför oss, efter att förslaget till konstitution förkastats av medborgarna i Frankrike och Nederländerna.
Det är dock inte med något större mått av självförtroende som EU:s ledargarnityr samlas i dag till det toppmöte som kommit att bli ett regelrätt krismöte. Som om det inte räckte med de konvulsioner de franska och holländska nejen skapat står man också inför sällsynt bistra förhandlingar om unionens långtidsbudget. Så sent som i går eftermiddag misströstade EU-ordföranden, Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, om möjligheterna att komma överens.
Och som så ofta förut är det Frankrike och Storbritannien som står som motpoler. Frankrikes Jacques Chirac har i sina ansträngningar att fästa uppmärksamheten på något annat än sitt eget politiska misslyckande gjort ett stort nummer av att den brittiska avgiftsrabatten måste slopas. Hans brittiske kollega Tony Blair har å sin sida elegant returnerat angreppet genom att kräva att unionens erkänt orimliga jordbrukspolitik skall reformeras. Väl medveten om att detta går stick i stäv med franska intressen och därför inte blir av.
Det är svårt att se att parterna kommer att mötas. Men det bör i alla fall sägas att det vore ett finansiellt och politiskt genombrott om det brittiska budet faktiskt accepterades, och man för första gången i unionens historia tog tag i jordbruksfrågan.
Men det är i en bättre värld. Nu handlar toppmötet främst om existentiella frågor kring unionens vara. Och i ett sådant perspektiv är Göran Perssons och andras uppfattning att unionen behöver en tankepaus helt riktig.
Persson kommer att lägga fram uppfattningen att de länder som vill skall kunna känna sig fria att lägga fördraget på is i ett år, för att därefter hantera det i ljuset av vad EU-debatten då har mynnat ut i. Men han bör gå längre än så.
Han bör uppmana sina kollegor att kasta prestigen åt sidan och samfällt förklara vad som faktiskt är uppenbart: att konstitutionen är död. Att det inte är någon poäng att pressa fram beslut och folkomröstningar om något som inte kommer att realiseras. Sådana planer kommer bara förstärka vanligt folks känsla av att eliten driver en egen agenda ovanför deras huvuden.
För det är just den känslan som har kommit till uttryck. Och den måste tas på allvar. Kritiken mot fördraget har varit av skiftande slag i unionens olika länder, men det finns en gemensam botten. Det är frustrationen över att enskilda medborgares möjligheter att påverka skeendet är för små. Oavsett om denna känsla har fog för sig eller inte är den ett faktum.
I en sådan situation är det inte rimligt att integrationsprocessen fortsätter i samma fart och riktning som hittills. Man måste börja tänka i nya banor, mot ett EU som fungerar smidigare och på ett sätt som ligger närmare folkens känsla av delaktighet och kontroll.