Enligt siffror från Statistiska centralbyrån nådde svenskarnas givmildhet rekordnivåer det senaste året. Över 70 procent uppger att de har skänkt pengar till någon frivilligorganisation. Det är en märkbar ökning mot tidigare.
Gissningen att tsunamikatastrofen spelat in ligger förstås nära till hands. Då var dramatiken och sorgen närvarande i landet. Men kanske handlar det om annat också.
Kanske är givmildheten också en spegel av svenskarnas minskade förtroende för staten som skyddsgarant. Vi tror allt mindre på ett samhälle där staten tillerkänns en allomfattande och genomreglerande roll, den som tar hand om precis allt åt oss.
Konsekvenserna av denna förändrade inställning är flera. Åtminstone en slutsats människor rimligen drar är att frivilligheten spelar en stor roll för att samhällen skall fungera. Speciellt, förstås, i katastrofsituationer. Men också över huvud taget.
Vänstern har traditionellt sett med ogillande på privat välgörenhet. Det har på något sätt varit opassande. Välfärdsstaten skall minsann vara nog, har de tyckt. Men den inställningen håller på att bli allt mer förlegad.
Snarast håller tiden på att bli mogen för att privata insatser premieras och uppmuntras på allvar av det allmänna. En god åtgärd i den riktningen vore att göra allt mer av ideella gåvor avdragsgilla. Det finns en mängd sociala och kulturella insatser som både privatpersoner och företag skulle vara intresserade av om de skattetekniska förutsättningarna var rimliga. All välfärd behöver inte låsas in i nämnder och utskott.