Stödet för folkpartiledaren Lars Leijonborg verkar vara på upphällningen ute i landet. I lördags uppmanade partiets länsförbund i Dalarna valberedningen att försöka få fram en annan partiledarkandidat.
Att en partiledare i regeringsställning tvingas bort av sina egna är ovanligt. Dalarnas länsförbund kan dock ha öppnat dammluckorna för det missnöje som finns i partiet. Känslan att det behövs en ny kraft i ledningen är ganska utbredd. Det är talande att det i Falun rådde nästan total enighet bland de 80-talet närvarande medlemmarna i frågan - endast en person reserverade sig. Det vore inte förvånande om fler distrikt nu följer efter.
Leijonborg kan få svårt att bli omvald vid landsmötet i september. Men det bästa vore om han frivilligt valde att dra sig tillbaka i god tid före dess. Tiden är mogen för honom att avgå. Leijonborg är med sina tio år som partiordförande den som suttit längst av dagens partiledare. Det kanske inte kan tyckas vara skäl nog för att kräva hans avgång men folkpartiet är i akut behov av förnyelse efter kravställarprofilens grundstötning i valet och det spiondebacle som Leijonborg i egenskap av partiledare hade det yttersta ansvaret för. En man med så mycket i bagaget är knappast rätt person att leda in partiet på nya vägar.
Den etikkommission som partiet tillsatte efter valet har inte varit nådig mot partiledningen. Slutsatsen är att Leijonborg och hans närmaste bär ansvaret för den toppstyrda mediefixerade partikultur som möjliggjorde att dataintrång accepterades som en gångbar politisk arbetsmetod.
Tendensen att partiets politik reducerats till PR och strategi finns i alla partier men i folkpartiets fall har ledande företrädare öppet bejakat det vilket har resulterat i ett otal kontroversiella utspel utan förankring vare sig hos medlemmarna eller i den liberala idétraditionen. Det är naturligt att sådant leder till irritation.
Hjärnan bakom allt detta var i hög grad den tidigare partisekreteraren Johan Jacobsson, som tvingades avgå i samband med spionskandalen. Med Erik Ullenhag som ny partisekreterare har klagomålen om toppstyrning minskat något och partiet tagit ett steg i socialliberal riktning - åtminstone i retoriken. Men ett steg tillbaka räcker inte. Det krävs en ny partiordförande för att partiet mer kraftfullt ska kunna lägga om kursen i en tydlig riktning.
Folkpartiet har flera dugliga kandidater till partiledarposten. Skolminister Jan Björklund är given även om han väl mycket förknippas med de senaste årens batongpolitik. Andra namn som kan nämnas är riksdagsgruppens ledare - Johan Pehrson - samt EU-ministern Cecilia Malmström.
Leijonborgs ställning lär hur som helst inte komma att stärkas. Spionskandalen från valrörelsen - som han är ytterst ansvarig för - kommer åter att rullas upp inför öppen ridå i samband med rättegången mot fyra de inblandade folkpartisterna nu i april. Leijonborg borde helt enkelt använda påsklovet till att ta sig en rejäl funderare över sin framtid. För att citera en annan nyss avgången politisk veteran i svensk politik: Det är en ynnest att få bestämma över sin egen avgång.