Jag var i London i helgen, en stad hårt drabbad av krisen. Glest i butikerna, glest på restaurangerna, gott om biljetter till musikalerna - och en häpnadsväckande butiksdöd. Överallt i city låg de tätt, smutsiga skyltfönster till tömda butiker där bara de upptejpade lapparna med texten "Closed" eller "Out of business" antydde att här en gång pågått affärer. När ljusen tändes i skyltfönstren på kvällarna, fick de svarta gluggarna affärsgatorna att se ut som en hockeyspelares leende.
Särskilt sorgligt var det på boklådan Murder One. Sedan många år är Londons deckarbokhandel ett obligatoriskt besök för mig. I lördags var det sista dagen - någonsin. Hyllorna var utplockade och i källaren diskuterade tre äldre engelska deckarläsare kvaliteten på de svenska deckardrottningarna (betyget var inte nådigt!). Nu får de föra det samtalet någon annanstans. Murder One har stängt.
En annan märklig upplevelse var avsaknaden av tidningsförsäljare. Själva sinnebilden av centrala London är de små stånden med de höga buntarna av pinfärska tidningar och en försäljare som ropar "Read all about it!" medan löpsedlarna byts ut mellan upplagorna.
De är borta. Eller, för att inte överdriva, de har blivit mycket sällsynta. Och de som finns (de flesta säljer Evening Standard), har bara små buntar till salu. Försäljarna förväntar sig ingen rusning. Till och med i de specialiserade stånden för tidningar och veckotidningar har dagstidningen en mera undanskymd plats. Och följaktligen är det knappast någon sitter och läser tidningar på Starbucks stora café på Oxford Street. Antingen har besökarna en uppslagen laptop framför sig eller en mobiltelefon i handen.
Tidningsdöden har varit ett favoritämne bland journalister de senaste åren. Inte minst i USA och Storbritannien där upplagorna för många tidningar sjunkit snabbt. Nu har de första konkurserna kommit. Men det finns också motkrafter. I Frankrike har staten beslutat att betala en årsprenumeration på valfri dagstidning till alla ungdomar. Och i USA har en rad publicister slagit sig samman om en sajt där de vill ha slut på gnället; de vill i stället lyfta fram tidningens starka sidor. Du kan läsa deras argument på newspaperproject.org. Själv tycker jag att det är intressant att notera formen för deras kampanj. Just det: en nätsajt.
Min uppfattning är att vare sig statsstödda kampanjer eller internetupprop kan rädda dagstidningen. Det kan den bara göra själv. Är tidningen tillräckligt attraktiv, tillräckligt nära sina läsare och tillräckligt angelägen kommer läsarna inte att vilja avstå från den. Och, ja, då kommer den att leva vidare.
Det är uppdraget till Correns journalister. Vi jobbar med det varje dag.
--------------------
PS: Du läser just nu en papperstidning. Det gör de flesta svenskar varje dag, vi är ett av världens mest tidningsläsande folk. Varför gillar du att läsa tidning? Hör av dig till mig och berätta:
Mejla på ola.sigvardsson@corren.se