Minns ni Roger Skogman, ortopeden i Norrköping som med dold bandspelare förevigade samtalet där hans chef sade att Skogman kunde glömma befordran och lönehöjning eftersom han kritiserat ledningen offentligt?
Skogmanhistorien bidrog till maktskiftet i landstinget, och många förväntade sig att den borgerliga alliansen och Vrinnevilistan skulle skapa ett nytt samtalsklimat i landstinget. Tyvärr verkar de ha misslyckats.
I Corren 18/8 säger flera läkare att de inte vågar framföra kritik av rädsla för att få karriären förstörd. Läkarföreningens ordförande tar just Skogmanfallet som exempel på att rädslan inte är obefogad.
Politiker och chefstjänstemän måste inse att kritik och ett öppet samtalsklimat är nödvändiga för utveckling.
Men tigande läkare bör också rannsaka sig själva - har de fog för sin oro, eller är den bara en bekväm ursäkt för att slippa bråka?
Roger Skogmans föredömliga mod och civilkurage borde användas för att åstadkomma förbättringar. Det är sorgligt om hans historia i stället skrämmer andra läkare till tystnad.