Ni vet hur det är: Man spankulerar omkring och känner sig vuxen och mogen och erfaren. Känner sig som en savstinn björk med lika många årsringar som överflödskilon. Så möter man en av sina gamla lärare och ens medvetande genomgår en plötslig metamorfos. Det hände mig senast i söndags, på pingstdagen, och platsen var Storgatan i Vadstena. Hustrun, döttrarna och jag var på väg till Gamla kondis när min slöjdlärare Brage Boqvist dök upp tillsammans med sin Eva. I samma stund som jag fick se honom slungades jag fyrtio år tillbaka i tiden. Det spelade liksom ingen roll att jag var tillsammans med den kvinna jag varit gift med sen 1977, eller att våra döttrar är 26 respektive 25 år. När magister Brage dök upp förvandlades jag till den 14-årige samrealskoleeleven. Jag tog i hand och bockade artigt, angelägen om att göra ett propert och välansat intryck. (Jag var barn och tonåring på den tiden mödrarna betonade hur viktigt det är att vara hel och ren.)
Brage, slöjdlärarn, behandlade mig som en vuxen, som en jämlike. Nu slår det mig att det var så han var som lärare. Han respekterade oss elever. Tog oss på allvar. Hjälpte till att få fason på oss. En gång lagade han en spricka i min gitarr. Sånt glömmer man aldrig. Först när vi skilts åt kommer jag på att jag borde bjudit paret Boqvist på kaffe. Det får bli nästa gång