Och så kom turen även till kulturen. Efter att moderaterna förändrat sin politik på område efter område var det bara en tidsfråga innan även kulturpolitiken skulle iklädas en ny mundering inför valdansen 2006. Och därmed, får man anta, bli mer konform enligt vad som borde kunna vara en gemensam borgerlig kulturpolitik. För en sådan har ju också låtit vänta på sig.
Moderatledaren understryker energiskt hur viktigt det är med ett levande kulturliv för att människor skall växa moraliskt. Och det är helt riktigt. Han vänder sig också mot den syn enligt vilken moderaterna skulle ha haft en icke-politik för kulturen, vilket alltså skulle vara orättvist. Det är dock en sanning med modifikation.
Även om partiet historiskt har varit ett bildningsparti som med stor energi värnat kulturens betydelse har moderaterna under de senaste åren gått mot en mer nyliberal syn. För många moderater har kultur setts som något som hör människornas fritid till, och därför också skall finansieras enskilt. I partiets officiella politik har det förstås inte uttryckts riktigt så, men inställningen i frågan har varit så pass frekvent förekommande hos moderata företrädare att det åtminstone kommit att ge politiken en ambivalens den kunde varit utan. I sin fränaste liberala form, alltjämt uttryckt i moderata ungdomsförbundet, är det "anything goes" inom kulturen som gäller. Alltså en helt icke-värderande princip enligt vilket det ena alltid är lika gott som det andra.
För den moderata trovärdigheten i frågan har detta varit förödande. Därför är Reinfelds tydlighet om kulturens värdeskapande och civilisatoriska roll välkommen. Genom att också lyfta fram tradionella nationella institutioner såsom Operan och Nationalmuseum och dessutom understryka att marknadskrafterna inte har svaren på människornas värde-ringsbehov distanserar han sig tydligt från partiets nyliberala krets.
Vid ett första påseende av den utlagda strategin kan det hävdas att partiet trots allt är fast i formfrågor kring kulturen. Det handlar om att ge mer pengar till de stora scenerna och museerna, och det handlar att skatte- och pensionsvillkor för kulturarbetare. Gott nog, men innehållsdiskussionen då?
Jodå, man ger sig i kast med ungdomskulturen. I stället för att okritiskt hylla allt vad ungdomar ser och gör vill man att alternativ till deras dataspelande och dokusåpatittande skall skapas. Föräldrar måste kunna känna politiskt stöd i sin strävan att vända sina barn mot mer fruktbar och utvecklande kultur. Det är till och med ett prioriterat moderat område.
Det är kulturpolitik. Det är ett värderande ställningstagande. Och det är att sätta ned foten rakt i människors vardagsoro. Reinfeldt vidrör detta tämligen kortfattat, men här är han inne på politiskt ganska oexploaterade marker som moderaterna, om de är observanta, offensiva och fingerfärdiga nog, kan gräva guld i.