Regeringen ser det som en krigsförklaring mot välfärden. Socialminister Sten Andersson rasar och statsministerns hustru, Lisbet Palme, sätter tonen i debatten när hon i Aftonbladet förklarar: "Jag tar klart avstånd från deras experiment att göra vinst på barn. Deras experiment är ju att ta pengar från staten och stoppa i sin egen ficka."
I ett försök att kväva initiativet stiftar regeringen detta orwellska år en särskild lag, Lex Pysslingen. Därmed förbjuds statliga bidrag till förskolor som drivs i vinstsyfte.
Idag är lagen för länge sedan borta, avskaffad när de borgerliga vann valet 1991 och genomförde den stora friskolereformen. Pysslingen, som lyckats överleva den socialdemokratiska bannlysningen, fick luft under vingarna. När vi skriver 2010 i ett borgerligt Sverige har Pysslingen utvecklats till en framgångsrik utbildningskoncern som driver 71 förskolor och 21 grundskolor med totalt 10 000 elever och 1700 anställda. Omsättningen är närmare en miljard kronor, vinsten omkring 20 miljoner.
Pysslingen har på kuppen brutit mark för en rad andra friskoleföretag. Exempelvis John Bauer med sina trettiotal gymnasieskolor, eller Academedia som erbjuder hela kedjan från förskola till högskola. Utbildning har växt till en av våra mest intressant näringslivsbranscher och bidragit till ge skolsystemet en välbehövlig vitamininjektion - alltså även den offentliga skolan. Mångfald inspirerar, konkurrens stimulerar.
Det har till och med Socialdemokraterna upptäckt, som numera - om än motvilligt - accepterat att friskolor både får finnas och göra vinst. Ändå går ett historiens eko från 1984 genom den svenska valdebatten. Vinstdrivande företag ska förbjudas att verka inom skolväsendet, ropar Vänsterpartiets Lars Ohly. Partiets ledande skolpolitiker Rossana Dinamarca menar att vinst är "stöld från eleverna". Fristående skolor har blivit en "sedelpress" för rovgiriga kapitalister, "läckaget" av skattepengar från välfärden till privata skolbolag måste stoppas, etc.
Argumentation bygger på en klassisk felsyn. Vinst är tvärtom förutsättningen för en lyckosam verksamhet och vanligtvis ett tecken på effektivt använda resurser och en välskött organisation. Hade det inte funnits utsikter till vinst hade aldrig några entreprenörer vågat risken att starta någonting alls. Utan vinst hade inte återinvesteringar kunnat ske som fått utbildningsföretagen att öppna fler skolor, förbättra undervisningen, anställa mer personal och locka till sig fler elever. Utan vinst hade vi aldrig sett början till en ny svensk exportindustri, eftersom friskolekoncernerna sett goda möjligheter att expandera även utomlands.
Vinstmotivet har de facto berikat vår gemensamma välfärd, inte urholkat den. Läxan från Pysslingen återstår tydligen att lära inom vänstern.