Glappet mellan regeringspartierna och oppositionen fortsätter att öka.
I Sifo:s januarimätning var glappet 16,4 procent och i Synovate/Temos mätning för samma månad skiljer det hela 20,6 procent. Kristdemokraterna - som samlas till kommun- och landstingsmöte i Uppsala i dag - hamnar dessutom under riksdagsspärren i Synovate/Temos mätning.
Det är ingen överdrift att påstå att den borgerliga regeringen har problem. Kristdemokraternas kräftgång är ett av dem. Men det allra största problemet är att stödet för regeringens politik ser ut att fortsätta sjunka framöver. Och ju längre tiden går desto svårare kommer det att bli för de borgerliga partierna att vinna tillbaka väljarnas stöd.
En vanlig kommentar från allianspartierna är att den opinionsmätning som räknas är den som görs på valdagen - när väljarna antingen ger regeringen förnyat förtroende eller kicken.
Det är en ohållbar inställning med tanke på att glappet på 20,6 procent i Synovate/Temos mätning är det lägsta i företagets 29-åriga historia. Det är en omständighet som inte kan viftas bort med "att det ordnar sig nog".
Förklaringarna till de krassa opinionssiffrorna är flera: Upprepade skandaler och impopulära skärpningar av a-kassereglerna. En annan är att regeringen inte har kommunicerat sin politik med väljarna. Och att många därför inte ser sambanden mellan det som faktiskt blir bättre och regeringens politik.
Men förutom att bli mer pedagogisk måste regeringen gå tillbaka till det som är politikens kärna: Att aldrig vara nöjd - att påpeka fel och brister i samhället och driva på för en förändring.
Sedan den borgerliga alliansen tog över makten har vallöfte efter vallöfte infriats. Framgångarna i ekonomin och sysselsättningen har man gladeligen och med ett visst mått av rättvisa tagit åt sig av. Allt mer har man avlägsnat sig från rollen som blåslampa, med den följden att regeringen framstår som relativt nöjd med hur det ser ut i dag - trots att många svenskar är oerhört missnöjda.
Är det något som de borgerliga partierna kan lära av socialdemokraterna så är det just att hålla det som är politikens kärna i färskt minne även när man sitter vid makten. Eller med andra ord: Att våga påpeka brister och fel trots att det riskerar att slå tillbaka mot dem själva.