Det väger jämnt mellan blocken, med en knapp övervikt för vänsterblocket. I Demoskops senaste mätning av väljarsympatierna stöds regeringsalliansen av 49,7 procent av väljarna. Högeralliansen stöds av 48,7 procent. Vilka slutsatser kan vi dra av det? Inga, egentligen, men en och annan reflektion kan göras. Som den att inte lita på statsvetare. När borgarblocket ledde skyhögt i opinionsmätningarna förklarade Sören Holmberg för oss fåkunniga att det borgerliga försprånget var ointagligt. Eftersom partiernas strateger och ledande politiker lyssnar överdrivet noga till vad statsvetare säger, är det mycket möjligt att Holmberg & Co i själva verket bäddade för borgaralliansens tillbakagång med sina tvärsäkra påståenden. Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund invaggades i tron att valet var vunnet, att tiden fram till valet den 17 september var en asfalt-erad transportsträcka. Där-av oppositionens defensiva och nedtonade profil efter den gemensamma samlingen i småländska Bankeryd sista veckan i augusti 2005. När så alliansen ställdes på prov, sedan Katastrofkommissionen presenterat sin rapport, återstod bara spillror av den enigt beslutsamma oppositionen. Kanske är det därför centern fortsätter sin kräftgång? Maud Olofsson valde den kompromisslösa konfrontationens strategi när Katastrofkommissionens rapport offentliggjordes. I dag balanserar centern på farligt slak lina, det vill säga i omedelbar närhet av 4-procentstrecket. Kristdemokraterna har det ännu kärvare. Borgerlighetens möjligheter att tillskansa sig makten i Rosenbad är i mycket beroende av i synnerhet kristdemokraternas förmåga att häva sig över 4-procentspärren i valet. Även om såväl centern som miljöpartiet och vänstern opererar i närheten av spärren, är det Göran Hägglunds parti som lever farligast. Och farligare kommer det att bli. När de stora elefanterna, socialdemokraterna och moderaterna, dammar på varandra på allvar, hamnar kristdemokraterna i skuggan av det mediala strålkastarljuset. Då spelar det ingen roll vilka utspel och spektakulära löften Hägglund & Co kommer med.
Att regeringspartiet går framåt säger mer om oppositionens tillkortakommande än om socialdemokraternas styrka. Trots att regeringen misslyckats (så till vida att uppsatta mål ej uppnåtts) i den för väljarna viktigaste frågan, sysselsättningen och arbetslösheten, tycks det svårt för borgarpartierna att vinna väljarnas förtroende. Därtill kommer, att väljarnas tidigare starka stöd för de fyra minskade i samma ögonblick politiken konkretiserades. En politik som låter långtidsarbetslösa och långtidssjuka finansiera skattelättnader för de välsituerade har uppenbarligen svårt att väcka genklang hos väljarna. Därför satsar alliansen hårt på de stundande och tv-sända utfrågningarna i konstitutionsutskottet av utrikesminister Laila Freivalds med flera. Regeringen sitter nöjd. Svensk ekonomi går på högvarv, en majoritet av hushållen ser med tillförsikt på framtiden. Abetslösheten är förvisso hög, men regeringen nöjer sig med konstaterandet att Sverige ändå redovisar arbetslöshets- och sysselsättningstal som tål vilken internationell jämförelse som helst. Regeringen har för dagen inget intresse att debattera vad för slags strukturella reformer som krävs för att pressa arbetslösheten nedåt. Att plusjobben reducerar antalet öppet arbetslösa i god tid före valdagen anses tillräckligt. Närmare hälften av väljarna bestämmer vilket parti de ska rösta på veckorna före valet. Av förstagångsväljarna avvaktar 75 procent valrörelsens slutspurt. Inget av blocken kan räkna med en promenadseger.