Bara en knapp tredjedel av de svenska kommunerna har fattat ett politiskt beslut om parboendegaranti. Det innebär att situationen för äldre par ser annorlunda ut beroende på vilken kommun de bor i. Bor de i fel kommun riskerar de att inte få bo ihop den dagen den ena behöver daglig assistans.
Det vill regeringen ändra på, och det är bra. Det är inte mänskligt att tvinga isär två människor som spenderat större delen av livet tillsammans för att den ena blir sjuk och den andra inte klarar av omsorgsbördan.
I det senaste numret av PRO Pensionären välkomnar PRO:s intressepolitiska ombudsman i omsorgs- och inflytandefrågor, Guy Lööv, regeringens lagförslag. Han ser dock ett mörkt moln på himlen: Vad som händer med maken som flyttat med den dag då den sjuka äkta hälften dör? Kommer vi få höra historier om 90-åringar som vräks från äldreboenden?
Det är en viktig aspekt, men Lööv har inte rätt i att den friska maken måste få bo kvar efter den sjukas bortgång. Maken ska naturligtvis få hjälp att hitta och flytta till en vanlig bostad - förutsatt att han/hon klarar sig på egen hand. Äldreboendeplatser är för kostsamma för att upplåta till friska människor.
Den här situationen blir säkert undantagsfall och utgör inget hinder för att införa parboendegarantin. Äldre sjuka personer och deras anhöriga ska känna sig trygga nog att söka den hjälp de har rätt till.
Linköping har redan infört garantin och frågan har tagits upp i flera östgötska kommuner på sistone, exempelvis i Vadstena, Åtvidaberg, Kinda och Mjölby. Dilemmat är förstås kostnadsaspekten, men den här värdighetsreformen är värd att prioritera.