Landstinget lider av titelsjuka. Det har utsett nitton direktörer. Nitton stycken! Ska man skratta eller gråta? Landstingsdirektör Åke Rosandher har förklarat att titeln direktör innebär att man har mer ansvar än andra chefer. Detta orsakar dock en förvirring vad det gäller honom själv. Rosandher själv har det största övergripande ansvaret och är bara direktör. Det vore bättre om han tog en tydligare titel som överdirektör eller varför inte superdirektör.
Skämt åsido är det bra att landstinget försöker göra det tydligt vilka som har det främsta ansvaret på olika områden, men flitigt direktörsutnämnande är inte rätt väg. Rosandher har förklarat att titeln ibland har getts till anställda som anser att den har ett värde i sig. Tjänstemän som längtar efter att tituleras direktör, stora egon i behov av en snuttefilt. Sänder det rätt signaler till övriga anställda? Nej, snarare finns det en uppenbar risk att titelsjukan permanentar föråldrade hierarkier i vårdsektorn. Enligt Rosandher finns det inget omedelbart samband mellan titeln direktör och en högre lön än övriga chefer i Östergötlands landsting, men det kan komma:
-- Med det ökade ansvar som följer i tjänsten för en direktör kan självfallet lönen komma att bli högre, sa han i en intervju i Corren tidigare i sommar.
Det skulle i så fall strida mot portalparagrafen i löneavtalen mellan landstingen och alla dess anställda. Den säger följande "lönen skall vara individuell och differentierad och avspegla uppnådda mål och resultat... Det är särskilt viktigt att lönen för chefer på alla nivåer tydligt avspeglar hur satta mål uppfylls och de resultat som vederbörande uppnår". Det betyder i klartext att ansvar och den arbetsbeskrivning som följer med rollen är en sak, uppnådda mål en annan. Resultatet ska styra - även för direktörer.
Bortom det uppenbara, fåfänga och titelsjuka, finns viktigare fråga. Landstingets chefslöner ligger i topp medan vårdpersonalen ligger i botten på löneskalan. Här finns ett problem som borde ha hanterats innan titlarna fördelades.