När dosan ljuder, går gästen och hämtar maten själv - som man förresten på lika unikt svenskt manér betalt redan innan.
Vissa inrättningar tycks till och med försöka göra den svenska självbetjäningshetsen till något nästan trendigt och hippt.
Men borde man inte välkomna den svenska självbetjäningsideologin då? Det kostar väl inte så mycket tid och energi för gästen att själv gå och hämta maten. Tillvägagångssättet tilltalar säkert också självtillräckligt lagda, ekonomiskt sinnade gäster. Maten blir ju några kronor billigare och arbetare kan ägna sig åt annat viktigt. Eller?
Den typen av resonemang har en poäng. Värre är att det blivit nästan omöjligt, som menas i en krönika i Expressen (29/8 -09), "att hitta ett vanligt fik där man inte måste baxa bort urdruckna cappuccinokoppar och halvätna sallader innan man kan slå sig ned".
Invändningar förankrade i en positiv syn på ökad rationaliserad självtillräcklighet blir inte mindre svårmotiverade givet aktuell arbetslöshetsstatistik om 410 000 personer (SCB, maj). Inte minst inför de som trots allt uppfattar egenförsörjning framför massivt bidragsberoende och rekordhöga skatter som uttryck för just självtillräcklighet.
Realtids Fredrik af Klercker påpekar i en välbalanserad krönika på ämnet (20/1) med rubriken "Service? Nej, det har vi inte!" att det visserligen "inte är helt upp till personalen; är man otrevlig som gäst så blir man oftast otrevligt bemött". Visst är det så. Men frågan om bordsbetjäning, till exempel, kan knappast ses som extrema krav på bekvämlighet, utan om prisvärdhet. På lokal ingår en produkt; maten, och en tjänst; att få den lagad och serverad. Eller borde göra i alla fall, förutom möjligen i skolmatsalar och sovjetiska storkök.
Få tillhör den avundsvärda skara vars närmast sörjande dagligen serverar mat åt dem på lunchen. Jag trodde i min enfald att det var just därför vi hade något som hette serveringspersonal och som ingick i notan en gång i tiden.