Riksdagen beslutade i går att utvidga skyddet mot könsdiskriminering. Det låter vackert, men den nya lagstiftningen är i själva verket ett slående exempel på hur långt våra folkvalda kan hamna från den vanliga vardagen och från det sunda förnuftet.
Det är ett exempel på ivern att detaljreglera och ett uttryck för hur galet det blir när man slaviskt följer upphöjda principer, i stället för att se till konsekvenserna i den praktiska verkligheten.
Skärpningen av diskrimineringslagstiftningen innebär i praktiken en rad försämringar för kvinnor. Krogar och diskotek får i fortsättningen inte ge fritt tillträde enbart för kvinnor. Det är kanske inte så mycket att reagera emot. Men att det blir förbjudet för taxi att erbjuda en lägre taxa för tjejer medför faktiskt en förhöjd risk för unga kvinnor.
Tjejtaxa har tillkommit för att tjejer skall ha råd att ta taxi hem på natten, när de riskerar att bli utsatta för överfall och våldtäkt.
Att politikerna i namn av en abstrakt rättviseprincip -- en "kosmisk rättvisa" som påbjuder att allt skall vara lika för alla -- tar bort något som är bra för kvinnor är upprörande. Det är just prov på fallenheten att låta principerna skymma verkligheten.
Det utökade förbudet mot "diskriminering" gör också att det blir förbjudet för frisörerna att ha olika priser för män och kvinnor. Att riksdagsmännen inte förstår poängen med taxis tjejtaxa kan möjligen förklaras med att de inte är ute på stan sena fredags- och lördagsnätter.
Men prissättningen hos frisören borde ledamöterna i riksdagen rimligen kunna relatera till själva. Man undrar, kunde inte riksdagsmännen ha sett sig omkring i plenisalen innan de tryckte på sina röstningsknappar? Hade de gjort det skulle de lätt ha kunnat konstatera att män och kvinnor inte är lika upptill, och att det finns en praktisk anledning till de olika taxorna hos frisören.
Visst finns det undantag, men som regel är en kvinnofrisyr mer arbetskrävande än de vanligaste manliga dito. De kan inte jämställas.
Men den nya lagen är just ett tramsigt uttryck för den politiska strävan efter total utjämning av alla könsrelaterade skillnader. Det faktum att lagen inte tar hänsyn till hur den praktiska vardagen ser ut undergräver dess legitimitet. När det gäller straffsatser brukar man tala om vikten av att de är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Förutsättningen för respekten för lagar är att det finns en koppling mellan dem och den verklighet som människor upplever. Förbud mot tjejtaxa och mot olika priser hos frisören saknar denna koppling.
Föreställningen att sådana skillnader för män och kvinnor per definition är uttryck för "diskriminering" är absurd. Då har strävan efter rättvisa och jämställdhet slagit över i dogmatism. Är det något förbud vi behöver, så är det ett mot politikernas påbudsiver.