Till skillnad från Feministiskt initiativ (FI) har Junilistan stått sig så pass bra i opinionsmätningarna att partiet är värt att ta i beaktande inför nästa val. Men även en annan skillnad ter sig allt klarare: man verkar vara mycket mer strategisk.
Nu skall partiet skaka fram riksdagskandidater. Partiledaren Nils Lundgren tycker att det skall finnas nomineringskommittéer som gallrar bland de hugade. Inför dessa skall kandidaterna bevisa sina kunskaper, visa att de inte är straffade och underteckna sina meritförteckningar på heder och samvete.
Man har tagit lärdom av andra nybildade partiers dåliga erfarenhet av besvärliga nykomlingar: "... vi vill ju ha människor som har levt normala liv. Men vi vill veta vad det är som eventuellt kan bli problem", säger Lundgren.
Och samme Lundgren förhandlar just nu om en plats bland EU:s regionpartier i parlamentet, samma grupp som miljöpartiet ingår i. Anledningen är att man inte vill vara kvar i samma grupp som extrema Lega Nord. Speciellt inte under en svensk valrörelse.
Det är intressanta manövrar. Junilistan verkar vara mycket mån om framträdandet. Kontrasten till Feministiskt initiativ är därvidlag stor. Och så här långt verkar det vara Nils Lundgrens försiktighet som avgår med opinionssegern.
Det är en tankeställare. En annan skillnad mellan partierna är ju också att Junilistan är extremt toppstyrt och FI mer nätverksbaserat. Är det den Lundgrenska enmans-showen som blir modellen för framtida partibildningar?