Alliansens valseger 2006 chockade Socialdemokraterna. Ett yrvaket S efterlyste ett "lyssnande ledarskap", efter Göran Perssons auktoritära styre. Det var nya tankar för S.
För 22 år sedan hade S över en miljon medlemmar. Att ett miljonparti med en kollektivistisk ideologi har behövt starka ledare förvånar inte. På S hemsida beskrivs de i mytologiserande ordalag, från August Palm till Olof Palme. Ingvar Carlsson framstår som den förste S-ledaren som var mer resonerande än agitatorisk. Men han efterträddes av Göran Persson, en stark ledare som lyckades sanera statsfinanserna och liberalisera S efter 1990-talskrisen.
Efter chocken 2006 lovade en nyvald Mona Sahlin att "laget är större än jaget", och drog igång rådslagsarbete. Men utan regerandets disciplinerande effekt vann partivänstern över de pragmatiker som insåg att vanliga väljare inte älskar höga skatter och samarbete med V.
Det var en bitter Sahlin som 2010 sade att skattepolitiken och V-samarbetet hade skrämt bort väljare, och vädjade till partiet att ge hennes efterträdare ett tydligt mandat att leda. Hon sade ingenting om laget och jaget.
Valprocessen blev en fars. Ingen visste om det gick att lita på nej-besked, eftersom S starka ledare som genom en metamorfos ska bli starka först när de är valda. Höger- och vänsterfalangerna blockerade varandra. Håkan Juholt, som sagt att han var "alldeles för yvig och ostrukturerad" för att bli partiledare, blev rimligen övertalad av valberedningen att ställa upp. Kanske fick han höra att hans agitatoriska förmåga påminner om de gamla giganternas. Att han skulle vara en stark ledare var en självklarhet - Sahlins lyssnande ledarskap hade ju gett valförlust.
Juholt insåg dock inte att S-medlemmarna är betydligt mer vänstervridna än de väljare partiet vill attrahera. Jublen när han talade för partivänner fick honom att överskatta sitt opinionsläge. Detta tillsammans med hans felsägningar fick väljarstödet att krympa till katastrofnivåer. Idealet "stark ledare" kan ha gjort det svårt för Juholt att be om hjälp, och för omgivningen att hjälpa.
Nu håller S maratonmöten för att enas om hur den nya partiledaren ska utses. Många vill ha en öppen process som MP, C och V, men om det ska bli möjligt måste nog partiet göra upp med sin kultur av toppstyrning och "stark ledar"-kult.
Det kan låta paradoxalt att ett folkrörelseparti är toppstyrt. Men de slutna valprocesserna är inte det enda tecknet. S och SD är de enda riksdagspartierna som inte låter partimedlemmar fritt lägga motioner till kongressen.
Om S släpper bilden av sig själva som ett jätteparti är fri motionsrätt och öppna valprocesser inte lika läskiga. Medlemmarna kanske väljer en partiordförande som inte är ett auktoritärt "överhuvud", men "starka ledare" har ändå inte samma attraktionskraft som förr.