I veckan kom det ett intressant brev från Helge Hernmyr i Linköping. Så här skriver han:
"Om Corren behöver bereda utrymme i tidningen för material som inte får plats med nuvarande upplägg är det väl svårt att hitta något mindre omistligt än röde Gustavssons krönikor. Det är inte lätt att se vad de har att göra i en tidning som kallar sig borgerlig. Det kan väl inte vara så, att man tror sig attrahera en och annan socialistisk läsare? Prostitution sprider dålig lukt i vilken form den än uppträder. Med vänlig hälsning."
Äntligen!
Det kan jag höra en ganska stor del av Correns läsekrets skrika över frukostbordet. Torbjörn retar många läsare. Det möter jag mycket ofta när jag är ute och talar om Corren i olika sammanhang. Man retar sig på hans stil, hans kaxighet, hans åsikter, hans frisyr - och naturligtvis på hans ofta bekända kärlek till Elvis Presley. Jag träffar människor som påstår sig ha sagt upp prenumerationen på Corren på grund av Torbjörn Gustavsson. Och ännu fler som säger att de ska göra det om han inte förpassas ur spalterna.
Aldrig i livet!
Minst lika många läsare reagerar precis tvärt om. De älskar hans stil, hans kaxighet, hans åsikter, hans frisyr (nåja) - och kanske rent av hans kärlek till Elvis.
Torbjörn Gustavssons styrka som journalist och krönikör är att han vågar vara kontroversiell. Enbart denna sällsynta egenskap är skäl nog att ge honom en plats i tidningen. Men det är inte därför jag låter Torbjörn rasa mot den borgerliga regeringen och Correns borgerliga ledarsida fyra gånger i veckan. Det finns ett annat skäl:
Det handlar om tidningens roll. Corren startade 1838 som en del av den demokratiska rörelse som ville få bort de sista resterna av kungamakt och införa en modern demokrati. I denna rörelse blev Corren och en rad andra dagstidningar viktiga plattformar för samtal och debatt. Demokratin segrade och dagstidningarna har fortsatt att vara vårt kanske viktigaste forum för fri och offentlig samhällsdiskussion.
Ända fram till för några årtionden sedan hade de flesta städer flera tidningar. Det som skilde dem åt var i allmänhet den politiska orienteringen. Men en efter en försvann de socialdemokratiska tidningarna - i Linköping kom Östgöten ut med sitt sista nummer den 31 december 1997. I det läget förändrades Correns ansvar för det offentliga samtalet i västra Östergötland. Visst kunde vi ha låtsats som ingenting och nöjt oss med vår borgerliga ledarsida. Jag är emellertid anhängare av en bred och allsidig åsiktsbildning och är därför glad för att min föregångare, Ernst Klein, valde att värva Östgötens ledarskribent, Torbjörn Gustavsson, när tidningen lades ned.
Kort sagt: det är borgerligt att värna det fria samtalet. Läs Torbjörn på nästa sida!