På den ena sidan står regeringen som framhärdar med sin arbetslinje eftersom man är övertygad om att fler människor måste i arbete, riktiga arbeten, för att Sverige ska ta sig ur lågkonjunkturen och på sikt också klara sig i en globaliserad värld.
På den andra sidan står oppositionen, vilken tycks se på samhällsekonomin som ett nollsummespel. Pengarna finns där för politikerna att fördela. Man menar att regeringen lånar till skattesänkningar och kan inte föreställa sig att skattesänkningar kan användas som incitament för ökat företagande och nyanställningar, som i sin tur genererar fler skatteintäkter.
Med två så olika utgångspunkter - man vill inte ens erkänna samma problemställningar - är det inte så konstigt att blockens företrädare talar förbi varandra. Mona Sahlin griper varje tillfälle i akt att använda finanskrisens följdverkningar som bevis på att regeringens politik inte fungerar. Samtidigt förvaltar hon illa det försprång som det alltid innebär att befinna sig i opposition.
Socialdemokraterna saknar en tydlig politisk linje och i de flesta stora stridsfrågor ligger man betydligt närmare regeringens genomförda reformer än vad det stundtals högljudda tonläget låter förmoda. Sahlin har dock blivit en avsevärt mycket mer slipad retoriker sedan tidigare partiledardebatter, men undvek alltför ofta att besvara de direkta frågor som ställdes i replikskiftena.
Lars Ohly var den enda av oppositionspolitikerna som uppvisade egentlig entusiasm, men hemföll också han till det billiga knepet att skylla finanskrisens följder på regeringen. Peter Eriksson gav ett surmulet och oengagerat intryck och visar sig sakna allt det som medierna hyllat hans språkrörskollega för.
Bland allianspartiledarna får Reinfeldt och Björklund godkänt. Satsministern var ovanligt ideologisk i sitt öppningsanförande och betonade arbetslinjen, satsningar på kriminalpolitik och ordning och reda i statsfinanserna. Mot detta ställde han ett vänsterexperiment byggt på fusköverenskommelser.
Jan Björklund gick hårt åt den socialdemokratiska utbildningspolitiken med dess förakt för såväl bildningsideal som för yrkesutbildningar. Han var den av alliansens företrädare som utstrålade mest entusiasm och framåtanda. Han passade också på att läxa upp kärnkraftsmotståndarna i miljöpartiet för deras ohållbara energipolitik.
Valrörelsen har startat trevande och för alliansens del gäller det att sikta framåt om man ska lyckas övertyga väljarna till september. Men man måste också bli bättre på att försvara den förda politiken, annars kommer det diffusa rödgröna alternativet att vinna på sin slagordsretorik.