Göran Hägglund blir med all sannolikhet den som tar över kristdemokraterna efter Alf Svensson. Det vågar man nog säga sedan favoriten - i varje fall i medierna - Maria Larsson oväntat hoppat av som kandidat till partiledarposten. Valet står nu mellan Hägglund och Mats Odell.
Den sistnämnde var kommunikationsminister i den borgerliga regeringen i början av 1990-talet. Både Hägglund och Odell försäkrar att det inte finns några politiska skillnader mellan dem. Avgörande lär i stället bli att Göran Hägglund med sina 44 år har lättare att leva upp till kravet på föryngring än den 56-årige Mats Odell.
Annars slår det inga gnistor kring någon av herrarna. När kandidaterna häromdagen fick frågan i radio vad det är som gör dem lämpliga som partiledare, svarade Hägglund att han tycker att "politik är väldigt roligt", medan Odell hänvisade till sin erfarenhet som kommunikationsminister, till att han hade "provkörts i hård terräng". Tala om intetsägande programförklaringar.
Den troligtvis blivande partiledaren Göran Hägglund anses dock vara den som är mest intresserad av förnyelse, av att tvätta bort den kristna stämpeln.
Kristdemokraterna är i själva verket ett djupt splittrat parti. På gräsrotsnivå är den gamla, frikyrkliga traditionen fortsatt stark. Det finns en folkligt konservativ underströmning, som inte minst kom till uttryck i att den stora majoriteten kd-väljare röstade nej i folkomröstningen om euron. Just Europafrågan är ideologiskt signifikativ. Partieliten vill fortsätta anpassningen till den europeiska, kristdemokratiska modellen. Det är det som förnyelsen till stor del handlar om.
Det betyder i praktiken att krist- demokraterna blir allt mer utslätade. Hanteringen av EMU-frågan visade att kd numera är som vilket borgerligt etablissemangsparti som helst.
Det som ändå gav partiet karaktär var avgående partiledaren Alf Svensson. Men inte heller Svenssons karisma har kunnat hindra väljarbasen från att stadigt erodera sedan den stora framgången i valet 1998.
Hur skall det då inte bli med en ny partiledare som är en typisk politisk "apparatjik", en tjänsteman som talar om "förnyelse" på den politiska elitens sedvanliga, klyschiga manér?