Idag firar studenter över hela riket akademikerårets största högtid. En gammal hednisk vår- och eldsrit som under medeltiden sammanfogades med den heliga Valborgs (död 779 kanoniserad 870) kult har sedan 1800-talet blivit lärosätenas högtidsdag. I vita mössor hälsar studenterna våren välkommen, fulla av tillförsikt och förväntan inför ett yrkesliv fullt av möjligheter. En stor skillnad mot 1800-talet är att då endast en liten privilegierad del av varje årskull hade möjlighet att komma i åtnjutande av högre utbildning. Idag kan alla som vill läsa vidare och förverkliga sina drömmar. Dagens mångtusenhövdade firande i universitetsstäderna är en triumffest för den individuella friheten men även för jämlikheten.
Imorgon, när vårrusiga studenter alltjämt ligger och drar sig i korridorrummens sängar eller bleksiktiga hukar över borden på lärdomsstädernas pizzerior kommer gator och torg att fyllas av en annan slags manifestationer. Då kommer socialistorganisationerna att tåga som man gjort sedan 1889. Men i takt med att individernas möjligheter att forma sitt eget öde har ökat tycks benägenheten att sluta sig samman i kollektivistiska organisationer avta. Under de röda fanorna glesnar leden år för år och medelåldern stiger. Men det betyder inte att det politiska engagemanget minskat, bara att det tar sig andra uttryck än under nittonhundratalets folkrörelser.
Arbetarrörelsen var en gång drivande i bildningsfrågor men i takt med att den högre utbildningen kommit allt fler till del har de högtflygande bildningsidealen bleknat bort. Idag tjänar sophämtarna i Stockholm och Lund nästan dubbelt så mycket som gymnasielärare, och outbildade arbetare inom pappersindustrin får ut tiotusentals mer i månaden än sjuksköterskor med tre fyra års utbildning i ryggen. Hundratusentals kronor i studieskulder och tre till fem år på existensminimum i någon universitetsstad kompenseras alltmer sällan i de framtida lönekuverten.
Socialdemokraternas målsättning att hälften av varje årskurs ska läsa på högskola erinrar mer om en arbetsmarknadspolitisk åtgärd av det slag som tillämpades av regeringen Persson då högskolor slog upp som svampar ur jorden. Alliansregeringens högskolereform är i kombination med satsningarna på yrkesutbildningar är en efterlängtad omsvängning i svensk utbildningspolitik. Det är inte ett självändamål att alla ska bli akademiker, och den som har läst på universitetet är inte finare än den som läst en yrkesutbildning. Ett pluralistiskt utbildningssystem som tar vara på alla individers potential är det bästa ur både frihets och jämlikhetshänseende.