Enligt statsvetarprofessorn Peter Esaiasson är den moderata kursomläggningen inför valet 2006 "skitsmart". Moderaterna värnar om den offentliga sektorn.
Denna politiska omläggning utgår från insikten att trygghet är ett övergripande värde för de flesta svenskar. Till och med i de sociala grupper som utgör moderaternas traditionella stöd är uppslutningen kring välfärdssektorn mycket stor. Skall makten vinnas, måste systemskiftesplanerna överges.
Partiledardebatten i riksdagen i går blev ett första test på den nya taktikens effektivitet. Hur effektiv den är när det gäller väljarmaximering vet vi förstås först efter valet om två år. Men de politiska motståndarnas reaktioner ger också en antydan taktikens styrka och svaghet.
Frågan om ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna blev en huvudfråga. Medan moderaterna tänker stärka verksamheterna i den offentliga sektorn, vill partiet skära i ersättningsnivåerna, ner till runt 60-65 procent. Mot detta gick Göran Persson till storms. Moderaterna raserar tryggheten för sjuka och arbetslösa, dund-rade s-ledaren.
I själva verket har socialdemokraterna brukat värna om den så kallade arbetslinjen, det vill säga att det skall löna sig mer att arbeta än att gå sjukskriven eller arbetslös. Hållningen att en bra sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg är viktigare än alltför generösa ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet har hittills också varit socialdemokraternas.
Men i riksdagen i går talade Persson helt i strid med partiets "arbetslinje" när han utmålade oförändrat höga ersättningar i socialförsäkringarna som det som skulle garantera trygghet i samhället. De sociala systemens uppgift är dock inte att säkra livslång trygget - det är arbete som gör det - utan att ha en stödjande funktion under övergångsperioder. Det paradoxala var alltså att det var moderatledaren som försvarade den ståndpunkt som arbetarpartiet tidigare haft.
Men frågan är hur medborgarna uppfattar dessa positioneringar. Efteråt uttryckte Reinfeldt sin tillfredsställelse över att Persson hade uppehållit sig så mycket vid tryggheten och bidragen. Det kanske moderatledaren inte skall vara så helt nöjd med.
Sett i ett valtaktiskt perspektiv verkar Reinfeldts uppläggning - mer pengar till de offentliga verksamheterna, men mindre pengar till bidragssystemen - vara helt riktig. Stödet för olika kontantersättningar är inte alls lika stort som uppslutningen är kring den offentliga sektorn, vård, skola och omsorg. Det finns tvärtom en utbredd irritation också bland dem som röstar socialdemokratiskt över vad som uppfattas som fusk eller i varje fall överutnyttjande av de sociala systemen. Dessa väljare borde tilltalas mer av Fredrik Reinfeldts budskap om arbetets värde än av Göran Perssons betoning av bidragen.
Samtidigt har den som talar om trygghet alltid ett övertag i svensk debatt. Det är därför som moderaterna ändrat sin politik och retorik. Det finns en uppenbar risk med att debatten kantrar på det sätt som skedde i går; den som vinner mest på att frågan om ersättningsnivåerna i de sociala systemen blir en huvudsak är nog socialdemokraterna, knappast moderaterna.
Det spelar egentligen mindre roll att Reinfeldts linje i själva sakfrågan har ett ganska brett stöd bland väljarna. Det är mer avgörande att frågan om ersättningsnivåerna fungerar symboliskt i den politiska dramaturgin, att moderaternas förslag till försämringar ger Persson möjlighet att framställa partiet som ett hot mot tryggheten i största allmänhet. Fredrik Reinfeldt skall i varje fall inte underskatta den risken.